movium.slu.se

Tidskriften Stad
STAD 6

Fientlig arkitektur exkluderar

Publicerad 23 september 2014

”Hostile architecture” är en typ av arkitektur som talar om hur en socialt accepterad medborgare bör uppträda. Det är en fysisk manifestation av idén om att stadsrummet främst är till för aktiva konsumenter, skriver Karin Andersson.

 

Debatten om och aktionerna mot tiggare och hemlösa har trappats upp. Den danska folketingsledamoten Trine Bramsen (S) sa i somras att syftet med Köpenhamns aktion att deportera hemlösa EU-migranter var att visa att Danmark inte är ett ”gratis hotell med gratis mat”. Hon bryr sig inte om vilket annat land dessa människor beger sig till, så länge de inte slår läger i Köpenhamns parker. I våras gick Sverigedemokraterna till val i EU-parlamentet med löftet att ”stoppa det organiserade tiggeriet på våra gator”. Budskapet är detsamma: Alla är inte välkomna i det offentliga rummet.

 

Hård ton

 

Det är en hård ton. Och den riktas rakt mot samhällets mest utsatta människor. I det offentliga rummet görs den fysisk genom så kallad hostile architecture. Påhittigheten i hur stadsrum möbleras för att omöjliggöra så kallad ”anti-social behaviour” tycks oändlig. Att placera tjusigt utformade metallbitar på bänkar för att göra dem omöjliga att skejta på är ett exempel på en beprövad metod.

 

På Malmö central finns lutande bänkar, som inte bara gör dem omöjliga att ligga på, du kan inte heller sitta på dem en längre stund, är du äldre eller har svaga ben kan du inte sitta på dem alls. På en del platser i London spelas anti-tonårsmusik, klassisk musik och högfrekvent ljud som endast ett tonårsöra kan uppfatta, för att hålla unga människor borta.

 

Fortarkitektur

 

I somras placerade mataffärsjätten Tesco piggar utanför butikernas fönster i London för att göra det omöjligt för människor att sitta eller ligga på fönsterkarmarna. Lorraine Gamman, professor i design på Central St Martins och ledare för forskningscentret Design Against Crime, säger i en artikel i The Guardian att detta är en omodern, exkluderande fortarkitektur och att urban design måste vara inkluderande. Piggarna mötte stora protester som slutligen fick Tesco att ta bort piggarna och be om ursäkt.

 

Allt detta är små saker som för de flesta av oss passerar obemärkt förbi. Men för den som är så utsatt att den inte ens har en säng att sova i är det ytterligare ett slag i ansiktet – det är en ytterst tydlig signal om att du inte är välkommen i den samhälleliga gemenskapen.

 

Vancouver har gjort tvärt om. För att synliggöra stadens hemlösa har organisationen RainCity Housing gjort bänkar med tak som går att fälla upp. På dagen ser det ut som en vanlig bänk med ”This is a bus bench” skrivet på ryggstödet. På natten blir istället texten ”This is a bedroom” synlig. Det är ingen långsiktig lösning. Bänkarna ersätter inte en lägenhet och är inte menade att vara någons permanenta sovrum. Men de erkänner att hemlösa människor finns och synliggör deras plats i stadens offentliga rum.

 

Högt rankade

 

Så blir också Vancouver gång på gång rankad som en av världens bästa städer att leva och bo i. Det blir i och för sig Köpenhamn också. Men bara för den som har ett danskt pass.

 

Hostile architecture är inte bara ett hot mot samhällets mest utsatta människor. Den säger också vad vi förväntas använda det offentliga rummet till – vi ska antingen konsumera eller ta oss till och från vårt arbete, inte hänga. Endast så blir vi fullvärdiga medborgare.

 

Arkitekturhistorikern Ian Borden kallar fenomenet ”mallification of public space”. Skiljelinjen mellan det offentliga rummet och ett privat köpcentrum blir allt tunnare.

Karin Andersson