movium.slu.se

Tidskriften Stad
STAD 35 – Reflexion

Förändrad relation

Publicerad 24 november 2021

Vatten är förutsättning för allt liv. Våra vattenfyllda kroppar kräver kontinuerligt in- och utflöde av vatten för att inte torka ut och dö. Människan – ett landdjur kommet från havet med ett tvingande behov av att ha tillgång till sötvatten där vi lever och bor.

 

Stranden, där vattnet möter land, drar människan till sig. Ur hav och sjö kan vattenlevande varelser hämtas upp som går att äta. Strömmande vatten kan utnyttjas som drivkraft och vattnets flytkraft hjälper vid tunga transporter. Ju mer jag tänker på hur närhet och tillgång till vatten styrt och påverkat människans liv och kultur genom historien, desto mer känner jag mig alienerad från en viktig relation och en smula sorgsen över vår nutid.

 

För hur relaterar vi som samhälle till det livsnödvändiga vattnet idag? Vårt tämjda och domesticerade vatten tas för givet – dolt i rörsystem där både källa och recipient är otydliga och ointressanta för de flesta. För mig, liksom för många andra i vår världsdel, är hav och strand i första hand förknippat med exklusiv havsutsikt, semester, lek och härliga solnedgångar. Så vad händer nu när vattnet blir en hotfull kraft i klimatförändringarnas kölvatten?

 

Vattnet som symbol för nöje och semester har inte mer än ungefär hundra år på nacken. Att kustsamhällen utvecklats till sommaridyller är förhållandevis nytt. Både i Sverige och på många andra håll har man traditionellt byggt bostadshus och gårdar en bra bit upp på land. Havet sågs som oberäkneligt och farligt, något man med risk för livet gav sig ut på för att skaffa mat. De fattigaste fick gärna bo i enkla skjul på stranden. Där ville ändå ingen annan bo.

 

Stranden som no-go zone blev tydlig för mig vid en vistelse i Västafrika. Här krockar normerna mellan västvärldens turism och de traditionella fiskesamhällena samman – och stranden blir en plats för prostitution. Rika, soltörstande och avklädda nordbor möter bofasta som för sin överlevnad säljer sina kroppar och sitt sällskap. Stranden blir då en dubbelt farlig plats dit familjer som bor uppåt land förbjuder unga män och kvinnor att gå för att de inte ska dras in i elände.

 

Människans dragning till vatten kan förklaras vetenskapligt med ökad mängd alfavågor och oriktad fascination. Ett annat tankespår kan vara att vårt beroende av vatten ger oss drivkraft och vilja att förstå och bemästra elementet och dess föränderliga egenskaper. Vattnet som genom sina fysikaliskt unika egenskaper ständigt kan ändra form och konsistens och som i varje sekund ställer sig vågrätt mot jordens mittpunkt.

 

Vattenlek är därför oslagbart. Is, snö, droppande, rinnande, plaskande och strömmande vatten är oemotståndligt, oavsett ålder. Samtidigt är vatten en av våra största olycksrisker. Fantasieggande berättelser om bäckahästar, sjöormar, näckar och spökskepp vill skrämma och varna oss för att gå för nära.

 

Nu håller vår relation till vattnet på att förändras. Kanske är den hundraåriga smekmånaden över. För hur kommer havsutsikt att värderas i relation till skyddsvallar och översvämningsrisk? Kommer bostäder nära havet att tappa i värde medan bostäder inåt land med regnbäddar, översvämningsytor och skyfallsplaner blir åtråvärda? Är det åter dags för oss människor att dra oss upp på torra land, bort från stigande havsnivåer? Olika tidsdjup klingar tillsammans när jag tänker på människans okuvliga kärlek till vatten och stränder. För hur kort är inte tidsperioden då vi varit besatta av havsutsikt jämfört med människobarnens tidlösa lek i vattenpölarna? Den leken är evig.

LENA JUNGMARK

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.