Plötsligt står jag där med dörrhandtaget till balkongdörren i handen. Det har inte lossnat, det har gått av, godset har brustit. Låssmeden kommer, detta är inget jag kan ordna själv. Det går snabbt att fixa, och jag kan betala på plats med kort i hans lilla medhavda kortbetalningsmaskin, så är hela saken klar. När han står och knyter sina skor i hallen säger han: Så himla enkelt och smidigt detta är – vad hade vi väl gjort utan våra kort?

Javisst, säger jag entusiastiskt, det är hur smidigt som helst. Jag har sällan eller aldrig kontanter nuförtiden. Men då vänder samtalet. Han säger: Men du, det finns en baksida också.

Samtalet blir långt där på dörrmattan. Låssmeden är en ung man. Han säger: Vi har ingen aning om hur mycket någon därute vet om oss. Det pågår insamlingar om oss hela tiden, och vi lämnar obekymrat ut en massa saker om våra vanor, via våra kortköp. Så fort du betalar med ditt kort så är du registrerad. Du tänker kanske att vi är många i Sverige och att du är en anonym person som försvinner in i den stora massan. Det är du inte alls.

Själv betalar han nästan aldrig med kort, säger han sen. Han tar ut kontanter, några tusen åt gången, och betalar med dem. Han har ingen lust att lämna spår efter sig. Hans sambo tycker att han är väl konspiratoriskt lagd. Han frågar om jag kanske också tycker det. Men jag svarar nej, inte alls. Du har ju rätt.

Jag har ju, säger jag, precis lovat mig själv att aldrig mer svara på en av dessa tusentals utvärderingar av en tjänst som vartenda företag verkar ägna sig åt nuförtiden, på grund av allt insamlande om mig som sker samtidigt. Jag har slutat stå i kassan i en butik och rabbla upp mitt personnummer efter att ha fått frågan om jag är med i kundklubben. Låssmeden nickar. Vi vet inte, säger han, hur all denna data som samlas in om oss används. Eller av vem.

Hej då, säger vi, skakar hand och önskar varandra en trevlig dag. Gå nu och ta ut lite pengar, säger jag och får ett varmt leende tillbaka.

Han har ingen aning om att jag, när han kommer, går omkring därhemma och tänker på begreppet smarta städer, och vad som är smart i tillvaron egentligen. Ordet smart skapar associationer till intelligens. Det handlar nästan alltid om produkter, om teknik. I smarta städer är digitalisering ett verktyg. För att nå vad?

Smarthet måste handla om att veta vad man använder tekniken till och varför. Bara människor kan vara intelligenta nog att förstå vad som är ett smart samhälle. I takt med att samhället blir alltmer digitaliserat krävs medvetna och stora sociala innovationer. Hur ska annars denna misstänksamhet om missbruk av data hanteras? Människor är beroende av varandra. Med teknikens hjälp ska samhällen skapas som bygger på öppenhet, trygghet och tillit, som vilar stadigt på en grund av mänskligt samspel, på empati, och på ömsesidigt beroende. Det är det som är ett samhälle. Ett samhälle bestående av smarta medborgare.