movium.slu.se

Tidskriften Stad
STAD 39 – Reflexion

En värld av monument

Publicerad 24 november 2022

Time Landscape är en park, ett konstverk och ett monument. I hörnet där LaGuardia Place möter Houston Street, i Greenwich Village på södra Manhattan i New York, ligger en nästan hundra kvadratmeter stor liten skog. Skogens växter, stenar och jord är noga utvalda för att efterlikna naturen i området så som den var före kolonialiserandet av Nordamerika. Innan Manhattan dikades ut var spetsen av halvön en våtmark som Canarsieindianerna kallade Sapokanican och som de kolonialiserande holländarna, när de kom i början på 1600-talet, kallade Zantberg.


Time Landscape anlades 1978 med tre stadier av succession. Nu har växterna vuxit till sig. I det yngsta stadiet finns björkar och hasselnötsbuskar. Det äldsta stadiet är idag mogen skog med ask, alm och ek. Mellan dem växer bok, tall och körsbär.


Konstnären Alan Sonfist föreslog liknande levande monument på fler ställen på Manhattan. Han menade att de borde byggas för att hylla naturen som tidigare funnits där. Floder och bäckar som dikats ut, berg som sprängts bort, skog som fällts borde uppmärksammas. Liksom soldater som dött i krig borde bäcken, berget och träden få minnesmärken till sin ära.


Jag kommer att tänka på Sonfists Time Landscape när jag läser om drontens utdöende i Patrik Svenssons essäbok Ålevangeliet. Dronten var en fågel som levde på Madagaskar. En stor fågel med små vingar, vars närmaste släkting är duvan. Utan flygförmåga och naturliga fiender var den ett lätt byte för sjömän som kom till ön på sent 1500-tal. Det tog bara några decennier från drontens första möte med människan tills att den var utdöd.


Idag är människans påverkan på artbeståndet och naturen i en helt annan skala.


Man brukar säga att det skett fem stora massutdöenden under jordens historia, när en stor del av de arter som levt på planeten dött ut under en – geologiskt sett – kort tidsperiod. Ett geologiskt perspektiv på tid är lite annorlunda mot hur vi i vardagen upplever tid. Några miljoner år kan anses kort. Massutdöendena tros bero på förändringar av klimatet som i sin tur kommer av ett meteoritnedslag eller kontinentaldriften som förändrat landmassors utbredning, ritat om stora havsströmmar och lett till vulkanutbrott. Ett förändrat klimat leder till förändrade livsvillkor.


I det mest omfattande massutdöendet, för 251 miljoner år sedan, dog 95 procent av alla vattenlevande djur ut. Det senaste var när dinosaurierna försvann, för 65 miljoner år sedan. Då minskade antalet arter på jorden till ungefär hälften.


Idag pratar forskare om ett sjätte massutdöende. Som inte beror på att en meteorit träffat jorden eller kontinentalplattornas rörelser. Förändringen sker heller inte inom en geologisk tidsrymd. Den benämns den holocenska massutrotningen och är orsakad av människan. Arterna på jorden minskar mellan hundra och tusen gånger snabbare än vad som anses normalt och takten ökar exponentiellt. En del prognoser pekar på att inom hundra år kan antalet arter på jorden vara halverat. Den biologiska mångfalden minskar med en enorm hastighet.


Det blir många monument att resa. Alan Sonfists Time Landscape blir en påminnelse om hur nästa generation kanske kommer att få uppleva korallrev eller regnskog som ett konstruerat minnesmärke inklämt mellan skyskrapor.

KARIN ANDERSSON