Det finns 25 landskap i Sverige. Lappland är det till ytan största och Öland det minsta. Rötterna till vår landskapsindelning går tillbaka till forntiden, skriver Nationalencyklopedin. Under medeltiden fungerade många landskap som självständiga politiska enheter med egna lagar, lagmän och landsting. Som länder. Inget av dem är bortglömt – även om vissa av dem omnämns oftare än andra i det offentliga samtalet.

Synonymordboken anger som alternativ till ordet landskap även natur. Eller ett område med karaktäristisk natur. 

Aha. Landskapets natur. Lätt att tänka på skog och mark, berg och hav. Men det finns också fler synonymer till natur, nämligen karaktär, läggning, beskaffenhet – och, säger synonymordboken, dess motsats är kultur, samhälle, civilisation.

Hur förhåller det sig då med sådant som industrilandskap, logistiklandskap, väglandskap? Är inte det landskap som är en del av vår kultur, vår civilisation, vårt sätt att leva i våra samhällen? Det har vi velat undersöka i STAD 30, under rubriken Det bortglömda landskapet. Hur förhåller vi oss till våra soptippar, våra köpcentra, logistiklandskap och gamla industriområden? 

Jag kontaktar Johan Folkesson, chefsarkitekt vid Trafikverket, för att höra med honom om han vill säga någonting om vägrummet, om infrastrukturen inför det här temanumret i STAD. Vi vill undersöka de landskap vi lätt glömmer, berättar jag. Det handlar om logistiklandskap, om små industriområden som kan bli kommande exploateringsområden mitt inne i städer, köpcentra och gamla slagghögar – det vill säga landskap som vi sällan ägnar så mycket uppmärksamhet åt men som vi hela tiden ser, vistas i eller har att förhålla oss till på något sätt. Vägrummet är ju intressant – ett trafiklandskap vi vistas i och tar för givet – men vem gestaltar det? 

Johan Folkesson, som är landskapsarkitekt och ganska nytillträdd på sin post som chefsarkitekt vid Trafikverket (vi intervjuade honom om hans nya tjänst i STAD 27) svarar att alla dessa landskap, ständigt närvarande men som till synes tycks existera mest av en slump, är långt borta – inte minst ideologiskt – från de genomplanerade och välprojekterade landskapen som möter oss på våra centralt belägna och mest omtyckta platser.

Men de här landskapen, säger han sen, behöver staden. Staden skapar dem men vill samtidigt inte se eller veta av dem. Och det är i sig intressant. Han tänker på sådant som avfallsanläggningar, energiproduktion, viss typ av industri. Och han säger: Om staden är en kropp skulle väl dessa landskap vara tarmsystemet.

Ja, där har vi det. Vi vill inte se avfallet, smutsen, slaggen. Men den finns där likväl. I Stockholm, till exempel, byggde man toppar av slagg från värmeverk, grovsopor, sprängsten från tunnelbanebyggen, massor från bostads-, väg- och anläggningsarbeten på 1960-talet. Idag är de här topparna väl invävda i huvudstadens urbana landskap på ett sätt som gör att ingen kanske längre minns, eller bryr sig om, att de inte är ”naturliga”? Växter har tagit sig dit och slagit sig ner. En ny slags natur, ett nytt landskap, formas och tar sig nya uttryck över tid – så som naturen gör. 

Samma sak syns i så många städer vars baksidor idag blivit framsidor, det vill säga hamnområden och områden för smutsig och tung industri. Där kan de mest attraktiva bostadsområden nu ligga, eller landskap skapat för rekreation. Rester av gamla raffinaderier och industrier kan vara helt utraderade; ett gömt landskap. 

'Vilket ansvar har planerare för att bevara minnen även av våra ”tarmsystem”, som inte är så tjusigt men som vi behöver för att kunna fungera? Vem får uppdraget att gestalta de logistikcentra vi är så beroende av, och som växer i takt med att våra konsumtionsmönster förändras? Hur avgörs det vilka små industriområden som är värda att bevara och vilka som ska stryka på foten när staden växer med ännu en årsring? Och när blir ett område ett landskap, värt att gestalta?