Det är förfärligt att vara turist. Men att vara en person som tittar storögt på något som väcker förundran – det är däremot fantastiskt och är nog så nära ett barns upplevelse man kan komma som vuxen. Förundran är en känsla som jag associerar med uppriktighet, med respekt och vördnad. Dess motsats är likgiltighet, något som den kan uppleva som har sett sig mätt. Eller den som sätter sig över, som tycker sig vara förmer. Likgiltighet kan vara en attityd. Den attityden skulle vara fullständigt främmande för ett barn som möter någonting nytt.

Världens centrum ligger där den som betraktar världen själv finns. Inte minst gäller detta barn. Från denna punkt betraktar hon allt det som omger henne. Därifrån tar hon sats och ger sig iväg till något annat, bort – och hem igen. Jag tror att detta är en genuin känsla som många av oss bär djupt inom oss, och som andra av oss kan få kontakt med lite då och då.

En del av oss har vant oss vid att det är någon annan som talar om vad som gäller i världen, vi har fått omdirigera våra kompasser och lära oss att världens mitt inte alls ligger där vi trodde. Det finns annat som verkar vara viktigare än vår egen mittpunkt. Man börjar inse att man själv tydligen befinner sig i periferin. Det förvrider perspektivet.

Själv kommer jag från landsorten. Jag sökte mig tidigt till nya sammanhang för att vidga världen men fick snabbt veta min plats – där jag hamnade fanns de som gjorde sig lustiga över min värmländska dialekt; ja det har efter det faktiskt aldrig varit självklart för mig att ohämmat tala mitt eget språk, min dialekt, om jag inte är omgiven av andra värmlänningar. Jag har helt enkelt fått slipa ner en mycket stor del av mig själv: mitt språk. Det låter i vissas öron säkert lantligt. Eller så pittoreskt eller rent av roligt att man ogenerat kan imitera det och skratta åt det. Hur många människor som kommit från helt andra delar av världen för att slå sig ner här och börja ett nytt liv upplever inte detsamma? Jag tycker mig förstå dem.

Jag tror att det är därför jag tycker det är så svårt att vara turist. Jag har så svårt att finna mig i att vara den där som på något vis är förmer bara på grund av det faktum att jag tagit mig dit där jag nu befinner mig, i ett annat land – ju längre bort desto svårare är det. Säkert är det också därför jag har så oerhört svårt att läsa dagstidningarnas helgbilagor om mat och resor.

Det är en kolonial blick som råder i den journalistiken. Det är den urbana blicken. Det är exotismen i skildringen av landskap, städer, byar och orter som får mig att ilskna till. Jag kan inte läsa reportagen om hur man bäst ska ta sig till de där platserna, vad man ska se och uppleva. Det är inte andra människors centrum som skildras med förundran i sinnet, det är en beskrivning utifrån den välbärgade urbana människan som tror att hon har rätt att ta för sig. Jag blir arg.

Men ett helgmagasin har på sistone uppenbarligen börjat undvika koloniala beskrivningar av orter och koncentrerar istället sig på tematik. En söndag tar jag – i rent studiesyfte – del av en genomgång av olika bad (exotism igen). Jag läser där att Selma spa i Sunne är det allra första spaet i Sverige, grundades 1996 – alltså innan en enda människa pratade om span, begreppet användes ännu inte i Sverige. När jag läser att man där och då fick för sig att skapa ett hälsosamt skämmabort- sig-koncept, ja då veknar själen. Jag blir stolt.

Åk dit och gynna bygden! Vi var först! Hurra för Värmland!