movium.slu.se

Tidskriften Stad
STAD 13

Där utrymme är hårdvaluta

Publicerad 3 juni 2016

Vi promenerar på en liten gata i närheten av den lägenhet vi hyr i Wakamatsu, ett område i stadsdelen Shinjuku i den japanska huvudstaden Tokyo. Området är bebyggt med bostadshus i olika skalor, alltifrån pyttesmå tvåvåningshus av tre meters bredd till höghus med tjugotalet våningar. Här finns även en livsmedelsaffär, grundskola, hunddagis och en handfull nudelrestauranger. Trottoaren är bred med japanska mått mätt, men ibland får vi ändå stiga ut i gatan eller pressa oss mot en husvägg för att släppa förbi en mötande fotgängare. En taxichaufför tar rast och står lutad mot sin bil och röker när en ordningsvakt dyker upp, prydligt klädd i uniform med batongen i bältet. Taxichauffören skyndar sig att fimpa i sin portabla askkopp. Han säger något urskuldande; i hela Tokyo råder rökförbud på gatan.

 

Ordningsvakten nickar med slutet ansikte och går förbi med siktet inställt längre nedåt gatan. Han plockar fram ett litet block ur fickan, bläddrar fram ett ark och börjar skriva. Lappen fäster han sedan på en cykel som står fastlåst mot det räcke som löper mellan trottoar och körbana. Cykelns ägare har just fått parkeringsböter.

 

I Tokyo är utrymme så dyrbart att till och med cykelparkering är en reglerad fråga. Cykelställ i två våningar har funnits länge och på vissa håll har man börjat bygga underjordiska cykelgarage där parkeringen sker automatiskt med en stor maskin. Det är olagligt att sälja en bil till den som inte har en parkeringsplats. Den extrema förtätningen i Tokyo kan även beskrivas med siffror – i storstadsregionen bor det 2 629 invånare per kvadratkilometer, vilket kan jämföras med Stockholms 342, eller Göteborgs 266.

 

Oavsett var – och när – man befinner sig i Tokyo kan man notera att utrymmet alltid används. Allt är fyllt med något. Det som är fascinerande är att det ändå flyter helt smärtfritt. Sättet som människor rör sig på påminner om ett vattendrag – rörelserna sker flexibelt och målmedvetet. Visst händer det att folk krockar och går in i varandra, men då sker det alltid med ett ursäktande bugande. Tempot är effektivt men sansat och aldrig stressigt. Stockholm är betydligt mer stressande att befinna sig i. Kollektivet har alltid varit viktigt i Japan, och kanske är det en förutsättning för att det ska fungera. Eller kanske är det så att människorna här är förtätningstränade.

 

Det är kväll och vi passerar genom en trång gränd, det är knappt brett nog att möta någon här utan att snudda vid varandra. Ljudet av våra steg mot det hårda stadsgolvet ekar i det smala utrymmet. En äldre dam i gråblommig kimono kommer gående från andra hållet och vi passerar varandra varsamt för att inte kollidera. Vi passerar i vänstertrafik, vilket i Tokyoområdet är en etablerad social praxis som sägs härröra från feodaltiden och det faktum att samurajernas svärd ofta bars på vänster sida. Eftersom det ansågs som en skymf att röra vid en samurajs svärd kunde onödiga konflikter undvikas genom att man passerade med svärden vända från varandra. I Osaka-området gäller istället högertrafik. Staden har historiskt sett dominerats av köpmän, som ville skydda den penningpung de bar till höger i bältet.

 

Byggnaderna i gränden strävar 5–6 våningar uppåt runt omkring oss. Det finns en del verksamheter här – på vänster sida ser vi en liten bar som har ingång och fönster mot gränden. Totalt finns det fyra stolar som är vända mot bardisken. Det ser trångt ut. Just nu sitter där två affärsmän i ena hörnet, de dricker sake, röker och pratar högt.

 

En vanlig bild: Tokyo, staden med höga skyskrapor och stora vägar med korsande övergångsställen där väldirigerade folkmassor passerar med jämna intervall. Detta Tokyo finns i allra högsta grad. Men staden handlar lika mycket om trånga gator och löjligt små ytor där allsköns aktiviteter samsas – gränder som belamras med matställen och butiker som flyter ut på gatan. Små barer med plats för kanske tre–fyra personer, och inte sällan finns där möjlighet att sjunga karaoke.

 

För den som är van vid skandinavisk framkomlighet, funktionalism och breda gator utgör Tokyos trånga utrymmen en slående kontrast. Här kommer man mycket närmare allting. Det blir tydligt hur stadsrummets storlek reglerar vår distans till omgivningen och till andra människor. Medan vi i Sverige fortfarande gärna ser de sociala effekterna av trängre stadsrum som någonting positivt och stärkande för det urbana livet, är detta inte alltid fallet i Tokyo. Det verkar snarare finnas ett delvis undertryckt behov av att hitta paus och platser där man kan kultivera den personliga sfären. Men detta behöver inte nödvändigtvis innebära tillgång till ett privat rum på det sätt vi är vana vid. I Tokyo har man uppfunnit alternativa sätt att förhålla sig till vila.

 

När vi kommer ut från gränden direkt mot en större gata ändras stadskaraktären plötsligt; det som var intimt och småskaligt blir istället publikt och intensivt. Många saker som händer samtidigt, folk som pratar och bilar som passerar. På andra sidan gatan hörs ett dämpat rasslande från en av byggnaderna, det låter nästan som någon slags fabrik. En dörr slås upp, oljudet släpps löst och strömmar ut på gatan. Det är en blandning av brus, populärmusik och plingande tv-spelsljud som når oss. Det är en pachinkohall.

 

Pachinko är ett slags flipperliknande automatspel som spelas med stålkulor. Det gäller att vinna så många kulor som möjligt, dessa kan senare bytas mot vinster och pengar. I en pachinkohall står automaterna tätt, och eftersom varje automat dundrar ut ljud blir det öronbedövande att vistas där – upp mot 90 decibel eller mer kan det bli. Att utsätta sig för så höga ljudnivåer vid upprepade tillfällen kan ge upphov till hörselskador. Trots detta är pachinko väldigt populärt i Japan, och kanske går en av förklaringarna till populariteten att finna just i den märkliga ljudmiljön.

 

Ljudnivåerna innebär att all social interaktion omöjliggörs – detta har visat sig ha en avslappnande effekt hos flera av dem som spelar. Livet i en förtätad stad som Tokyo för med sig många sociala krav och förpliktelser, men inte här i pachinkohallen. Med hjälp av ljud dras uppmärksamheten bort från omvärlden och in i spelen. Överallt i staden finns det människor, men i pachinkohallen behöver man inte prata med dem – det går inte. De höga ljudnivåerna innebär, ironiskt nog, en form av paus.

 

För att ta oss från vår lilla hyreslägenhet till universitetet gör vi som de allra flesta Tokyobor: vi tar tunnelbanan. Närmsta station heter Wakmatsukawada. Varje dag färdas 8,7 miljoner människor i Tokyos tunnelbanesystem. Trots det väldiga tryck denna kollektivtrafik dagligen får utstå upplever vi inte alls samma stress här som vid en tågresa i London eller Stockholm. Faktum är att resan erbjuder en stunds egentid efter de långa japanska arbetsdagarna. Stationen andas effektivitet och högt tempo, men inte jäkt. När vi kommer ned på perrongen hör vi en ljudslinga med fågelsång. Ljudet, om än artificiellt, bidrar till att skapa känslan av en kontrasterande oas mitt i storstaden. De andra människorna på perrongen är tysta, nästan isolerade från varandra. Så spelas en melodi upp och tåget bullrar in. Folk stiger av, vi stiger på och tar tag i varsin stropp i taket. Det är lätt att glida med i det väloljade maskineri som utgör pendlingen i Tokyo.

 

Ombord hörs det mullrande och skramlande tåget, men mellan människorna råder tystnad. Mobiltelefoner sätts i ljudlöst läge, samtal undviks och tv-skärmar visar tysta nyheter och reklam. I Stockholm hade vi försökt överrösta tågens oväsen med samtal, här i Shinjuku står vi tysta sida vid sida. När dörrarna öppnas väller nya ljud in i vagnarna. Muntra melodier betyder att tåg kommer och går, stationsutrop och talande rulltrappor varnar för snubbelrisk. Men varje resenär befinner sig i sin egen bubbla. Artigt och ordlöst navigerar människor fram i mängden, den som råkar stöta till någon ursäktar sig med en kort bugning. Även om trängseln är ett faktum lyckas människorna minimera sin personliga sfär och därmed behålla sitt lugn och sin integritet.

 

Japanernas förmåga att uppleva lugn i offentliga miljöer är svår att förstå, men kanske finns en koppling till gamla traditioner. I det feodala Japan levde man i traditionella trähus med rumsindelning av shōji, skjutbara väggar av mullbärspapper. Den sociala koden sade att inga konversationer fick avlyssnas genom väggarna utan talarnas godkännande, varför japanerna utvecklade en förmåga att ”inte kunna höra”. Samurajernas hemliga rådslag kunde aldrig återges av kvinnor eller tjänstefolk i husen, eftersom de inte var bjudna till mötena. Råden hölls på andra sidan det tunna, vackra pappret och samtidigt en hel värld bort.

 

Nu är det nästan fullt på tåget, men tre platser gapar fortfarande tomma. Det enda som utmärker dem från de övriga sätena är det blå plyschtyget på sätena, alla andra är röda. Prioriterade sittplatser hålls nästan alltid lediga och att sitta kvar om en gravid eller äldre passagerare stiger på anses mycket ohyfsat. Även här kommer artigheten före den personliga komforten.

 

Kanske är det denna artighet som är grundbulten i lugnet ombord, i kollektivsamhället och i den fungerande täta staden. Fullt av människor, men var och en uppmärksam på sitt. Världsmetropolen Tokyo visar upp ännu en plats för tillfällig lisa, mitt i sitt hektiska centrum.

TEXT OCH BILD: MIKA WENDY OGAWA & GUNNAR CERWÉN
 
Mika Wendy Ogawa har en fil. mag. i psykologi och en kandidat i landskapsarkitektur. Hon intresserar sig för och har tidigare skrivit om restorativa rum i staden. Med sitt japanska påbrå har hon besökt Tokyo regelbundet sedan barnsben. Gunnar Cerwén är landskapsarkitekt och doktorand vid SLU i Alnarp. Hans avhandling handlar om ljudlandskap i stadsmiljö, och berör bland annat restorativa miljöer. Delar av den skriver han i Tokyo.

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.