Stadens utkant är ett ofta förbisett, och under senare tid kanske också bortglömt stadslandskap, fastän det är ett plats där stora delar av befolkningen bor, arbetar och roar sig. 35 procent av den bebyggda ytan i alla svenska tätorter består av villaområden och 43 procent av transportinfrastruktur. Tillverkningsindustri och handel liksom offentliga anläggningar och fritidsanläggningar upptar mellan 2 och 5 procent av den totala ytan. Många av dessa funktioner är lokaliserade till just stadens ytterområden som tillsammans upptar över en miljon hektar mark i Sverige. Det är ett svindlande tal.  

För bara ett tiotal år sedan var stadsutbredning ett stort samtalsämne bland planerare och samhällsbyggare och mycket arbete ägnades åt att motverka sprawl – ett amerikanskt begrepp som ofta lånades in även till svenska och europeiska diskussioner. 

Polariserade diskussioner

De här diskussionerna var ofta mycket polariserade och valet för alla städers utveckling tycktes stå mellan antingen sprawl eller förtätning. Några mellanvägar erbjöds sällan, varken i debatten eller praktiken. De flesta hållbarhetsargument som fördes fram stöttade urbaniseringsprocesser som strävade efter att förtäta innerstäder genom att omvandla förfallna industriområden till funktionsblandade stadsdelar. 

Med blicken i backspegeln, och med en mångfald av framgångsrika stadsomvandlingsprojekt runt om i landet kan man nog hävda att förtätningsargumentet vann striden om vilket stadsbyggnadsideal som skulle komma att bli rådande under det tjugoförsta århundradets första decennier.   

Ett av det starkaste argumentet för förtätning var tidigt, och kanske det fortfarande är, bevarandet av produktiv jordbruksmark. Trots detta har jordbruksmarken fortsatt att exploateras i oförminskad takt. I SCB:s rapport ”Markanvändningen i Sverige” som gavs ut 2019 uppges att 3 000 hektar jordbruksmark exploaterades åren 2011–2015. Trots ökade medvetenhet var det lika mycket som under de föregående fem åren.

För tätt? 

Om decennierna kring millennieskiftet präglades av ett samhällsbyggnadsklimat där stadsutglesning stod mot stadsförtätning så har den senaste tiden – i varje fall före coronapandemin – snarare handlat om huruvida vi nu bygger för tätt. Det är möjligt att så sker i de flerbostadsområden som växt fram i bostadsbristens kölvatten i mer eller mindre centrumnära lägen. Den situationen ter sig mot bakgrund av SCB:s rapport som ganska så absurd. Enbart 3 procent av Sveriges tätorters bebyggda yta upptas av flerbostadshus. Varför ska dessa områden byggas så täta när nästan 90 procent av ytan upptas av extremt glesa strukturer som tillåts breda ut sig än idag utan så mycket diskussion? Kapaciteten för förtätning finns idag i tätorternas utkant och det är dags att vända blicken mot periferin.

Så låt oss göra det och reflektera över vad det är vi finner där. För självklart ska vi inte betrakta dessa områden enbart som en möjlighet för mer byggnation. Vi måste också veta mer om dem. Vilka vardagsliv försiggår här? Hur är stadslandskapets strukturer formade och av vem? Var finns de sociala mötesplatserna och vem vistas där? 

Brist på nyanser

Letar vi oss tillbaka till litteraturen från det sena 1990-talet, då stadsutbredning och sprawl debatterades som mest, så finner vi en omfattande mängd litteratur som tar ställning mot stadsutbredning, men ganska få titlar som mer nyanserat betraktar och reflekterar över själva fenomenet och den livsmiljö som stadens ytterområde erbjuder. 

Svensk diskurs kring periferi har utvecklats av bland annat Katarina Nylund vid Malmö universitet. En diskurs kring det peri-urbana landskapet har under lång tid vuxit fram inom SLU via bland annat Mattias Qviström och Carola Wingren. Spanar vi utanför landets gränser och tillbaka i tiden så hittar vi fler tongivande röster. 

Bland de nordamerikanska forskarna och praktikerna inom stadsbyggnad finns flera röster som engagerat ägnade sig åt frågor kring stadsutbredning under 1980- och 90-talen. En viktig röst är Robert Fishman som 1987 gav ut boken Bourgeois Utopia: The Rise and Fall of Suburbia. Där hävdar författaren att förorten, suburbia, har ersatts av en ny slags stadsbyggande som han kallar technoburb. 

Inte längre beroende

Skillnaden mellan förorten och technoburbs är enligt Fishman att technoburbs inte längre är beroende av stadskärnan så som förorten alltid har varit. Detta innebär att invånarna inte längre behöver pendla in till centrum för arbete och ärende utan kan utföra det i stadens periferi. 

Detta nya stadsbyggande som uppträder i staden ytterkant utgörs av ett oordnat landskap av enklaver bestående av bostäder, handel, småindustri, logistikanläggningar, fritidsanläggningar et cetera. Offentliga verksamheter och anläggningar kan förvisso finnas inflikade i detta kaos av målpunkter, men verkligt offentliga rum saknas eller är, enligt Fishman, genomkommersialiserade. 

Det tycks finnas många likheter mellan det som Fishman beskrev redan i slutet av 1980-talet och den utveckling som skett i svenska tätorters utkant under senare årtionden, en tid då mycket av samhällsbyggnadsdebatten helt har fokuserat på stadsomvandling i centrala lägen och upprustning av stadskärnans publika rum.

Varnar arkitektkåren

En annan viktig europeisk röst ett decennium senare är Thomas Sieverts. I sin välkända bok Zwischenstadt, först utgiven på tyska 1997 och därefter på engelska under titel Cities Without Cities, varnar han arkitektkåren för att bortse från det befintliga stadslandskap som uppstått i efterkrigstidens städer. Enligt Sieverts läggs för mycket fokus på formalistiska stadsbyggnadskoncept med olika ideologiska undertoner.

Sieverts önskan var därför att öka medvetenheten om det faktiska stadslandskap som finns mellan stad och land. Liksom Fishman såg Sieverts detta stadsbyggande som en ny slags stad. Karakteristiskt för den nya staden var dess fragmenterade form och upplösta gränser mellan stadsväv och natur samt gradvis uppluckrade hierarkiska strukturer. I detta stadslandskap har enklaver uppstått, med strängt geometriska strukturer som är formade för det enskilda områdets specifika funktion men som saknar sammanhang sinsemellan och är utan ett gemensamt centrum. Grönstrukturen, i den mån den existerar, fyller mest ut ytan som uppstår mellan de olika områdena. 

Två livsstilar

Det liv som förs i Zwischenstadt tar sig uttryck både i globala livsstilar, som kretsar kring konsumtionssamhällets marknadsplatser, och i behovet av att få ta platser i anspråk där man kan mötas ansikte mot ansikte. Båda dessa livsstilar existerar parallellt i stadens ytterområde men är, enligt Siverts, oberoende av konventionella stadsrum. Det betyder i sin tur att stadsrummen inte längre definierar vem som tillhör ett socialt sammanhang.

Stadslandskapet i våra tätorters ytterområde må te sig visuellt banalt, händelselöst och monofunktionellt men med Fishman och Sieverts hjälp kan vi kanske istället börja förstå dess intrikata komplexitet. Fishman pekade 1987 på svårigheten att planera och gestalta ytterstaden i en amerikansk kontext då det administrativa och juridiska landskapet i dessa områden var oklart och komplicerat.

På motsvarande sätt framförde Sieverts 1997 att stadens ytterområde inte kan gestaltas med traditionella planeringsinstrument eller genom arkitektur. Han menade att det krävdes nya angreppssätt, men erkände också att dessa då var både okända och obeprövade. 

Väsentlig planeringsfråga

En väsentlig planeringsfråga som uppstår vid läsningen av Fishman och Sieverts är hur och var det gemensamma och demokratiska samhällsbyggandet sker om stadens ytterområde inte längre är sammankopplade med det övriga stadslandskapet?  

Jag kan därför inte annat än uppmana akademi och praktik att arbeta mer aktivt med dessa områden, också med tanke på hur stora arealer av våra tätorter som upptas av detta bortglömda och nästan osynliga stadslandskap, ett landskap som förtjänar att uppmärksammas, och att vi förhåller oss till det på dess egna premisser. 

För att det ska ske krävs att vi påminner oss om den redan existerande kunskapen och att vi både uppdaterar den och utvecklar ny, inte bara om det fysiska stadslandskapet utan i lika hög grad om dessa platser som livsmiljö och hemvist för många.