Ett samhälle befolkat av cyborger är inte science fiction – den tiden är redan här.

Städer är en fysisk och social väv av historia, samtid och framtidsvisioner. Den rådande tidens teknik, samhällsideal och världsläge har alltid legat till grund för byggnaders, stadsrums och städers utformning. För William J. Mitchell i boken Den digitala staden är digitaliseringen ett teknikskifte i raden av många som drastiskt kommer att förändra hur städer byggs och planeras.

Mitchell var arkitekt och författare och brukar beskrivas som en av pionjärerna som integrerade arkitektur och design med digitala tekniker. 1995 skrev han Den digitala staden där han beskriver cyberspace som en stad i sig själv. Det är en osynlig men reell stad bestående av virtuella platser sammanbundna av bredbandsvägar fyllda av ständigt flödande information.

Lånar drag

Hans spekulativa beskrivningar av en nära förestående men radikalt förändrad framtid lånar i sin ton drag av science fiction som genre. Men han beskriver till största delen den värld jag lever i idag. Det är en verklighet med ständig uppkoppling till world wide web, digitala tidskrifter som jag kommer åt varifrån som helst och där jag kan ringa ett samtal till andra sidan jorden utan fördröjning. De som är uppkopplade till cyberspace har i Mitchells spaning glidit över gränsen från att vara människa till att bli cyborg.

Sci-fi, tänker jag igen. Men den amerikanska antropologen Amber Case, som forskar om interaktioner mellan människor och maskiner, påstår att 2017 är vi alla cyborger. Enligt henne är cyborg en form av glidande identitet. När vi sätter oss framför ratten i en bil klär vi på oss hjul och hästkrafter och blir definitivt cyborger. Att använda en smartphone gör oss också till cyborger. Och en person med en pacemaker har definitivt passerat gränsen som skiljer en människa från en cyborg.

Tid och rum

Det finns inga flygande bilar i städerna, varken i Mitchells vision eller i vår samtid, men premisserna för våra sociala liv har drastiskt förändrats. Internet har förändrat hur vi lever i relation till tid och rum. Vi kan nu mentalt befinna oss på flera platser samtidigt, kommunicera med människor i vitt skilda delar av världen och i olika tidszoner.

Med detta har även arkitekturen och stadsbyggandet hamnat i en ny kontext, det som Mitchell kallar den digitala telekommunikationens revolution, mineralisering av teknik, datorers intåg i vardagslivet och programvarans växande dominans över den fysiska tillvaron. Men hur ser dessa nya städer ut fysiskt?

Civitas och urbs

På latin skiljer man mellan begreppen civitas och urbs. Enkelt beskrivet är civitas det sociala livet, ett samhälle, som inte kräver en fysisk plats, och urbs är det byggda, den fysiska staden. När människor för länge sedan blev bofasta och städer började byggas blev det urbana rummet även ett territorium där ett samhälle formades.

Mitchell ser hur migration av social, ekonomisk och politisk aktivitet till cyberrymden kommer att tvinga oss att se det traditionella förhållandet mellan det samhälleliga och det urbana i nytt ljus. I Mitchells spaning är det mycket möjligt att denna förflyttning leder till att vi alla sitter hemma, uppkopplade via våra persondatorer, och att de offentliga rummen i städer blir nästintill överflödiga.

Så har det inte blivit. Tack och lov.

Väggar av vatten

Den italienska arkitekten och ingenjören Carlo Ratti vill ta interaktion med teknik tillbaka från cyberspace till den fysiska världen. Hans kontor har skapat byggnader med väggar av vatten som känner av när någon vill in eller ut och som då upphör att rinna och istället formar en temporär ingång. Han skapar rum med hjälp av programmerbara flygande ljusbollar som kan ändra färg och position på kommando. Han vill att arkitekturen ska anpassa sig efter människor, att den byggda, konstruerade miljön ska vara lyhörda svar på människors vilja och behov. I hans framtidsvision behöver vi inte vänta på bussen – bussen kommer till oss när vi har behov av den. Det är en modern stad full av sändare och sensorer som samlar information och omvandlar den till handling.

För oss som vuxit upp mitt i den snabba teknikutveckling som Mitchell spekulerar kring 1995 kan det vara svårt att se hur den förändrat samhället, livet och staden. Det som beskrivs som framtid för 20 år sedan är idag vardag.

Ta tekniken för given

Det är lätt att ta tekniken för given. Jag blir mer förvånad när teknik inte fungerar, eller när en teknisk lösning inte är uppfunnen, än jag blir över nya tekniska framsteg. För ett år sedan funderade jag över varför jag fortfarande måste ha ett busskort som jag laddar med pengar för att åka buss. Inte långt därefter läste jag att SJ erbjuder sina kunder att operera in ett chip i handen som läses av vid resor.

Se där, ännu ett litet steg mot cyborg på människacyborg-skalan.