Det är inte lätt för en intressegrupp att få kommunen att gå utanför sina egna ramar och tillåta medlemmarna att bygga sitt eget samlingshus precis som de vill ha det. Tillblivelsen av kulturhuset Cyklopen i Stockholm är ett exempel. STAD:s Kolbjörn Guwallius berättar hur det gick till.

Lätt dolt i ett skogsparti intill en landsväg, ett stenkast söder om Stockholmsförorten Högdalen, ligger en märklig byggnad med plastfasad. Ganska liten, men spektakulärt formgiven med bjärta färgfält i polykarbonat. Den vågade, moderna arkitekturen mitt i skogen skvallrar inte om innehållet. För när den unga utomparlamentariska vänstern vill ha en lokal handlar det ofta snarare om att hyra eller rentav ockupera en nergången byggnad. Och faktiskt var det precis så det började även för Cyklopen.

Året var 2003 och en oorganiserad grupp ungdomar bestämde sig, utan att det verkade särskilt genomtänkt, för att ockupera SVT:s före detta lokaler på Östermalm för att bosätta sig där, och bedriva någon form av kollektiv verksamhet.

Det dröjde tre veckor innan polisen hade utrymt lokalen och rivningen hade påbörjats. Vissa politiker var försiktigt positiva till att ungdomarna engagerade sig, men ingen var beredd att acceptera en ockupation. Rättsväsendets dom hade nästan politiska dimensioner: flera ockupanter dömdes för olaga intrång och skadegörelse, trots att huset stod tomt och skadegörelsen bestod i att renovera en rivningskåk.

En annan konsekvens av ockupationen var att en rörelse var född. En liten del av gruppen hade bestämt sig för att i mer organiserad form skapa ett frihetligt kulturhus någonstans i Stockholm. De pekade ut en övergiven vänthall, men den här gången hörde de sig för om möjligheterna under det något konfrontativa namnet Kulturmassakern. De bollades runt mellan många olika förvaltningar tills rivningen av vänthallen var ett faktum. Ingen vågade ge dem en lokal.

Överraskande bygglov

Efter ytterligare ett antal turer och ett namnbyte till det mer positivt laddade Kulturkampanjen verkade Stockholms stad ha tröttnat på deras uthållighet och föreslog att de skulle bygga ett hus själva. En tjänsteman pekade ut en tomt som de tackade ja till – utan att tro att det verkligen skulle bli något.

Genom att tacka ja skulle de i alla fall kunna säga att staden sviker sina löften. Gruppen häpnade när de hösten 2005 faktiskt gavs ett femårigt temporärt bygglov. En saga som slutade 2008 med att det uppförda huset, döpt till Cyklopen efter ett stort runt fönster uppe vid taknocken, brändes ner ett drygt år efter invigningen.

Välkända kulturpersonligheter ställde upp bakom Cyklopen i en debattartikel, säkert till stor del på grund av att misstankarna för mordbranden riktades mot nazister. Motståndet mot högerextremister undanröjde alla invändningar mot Cyklopens rätt till en egen lokal.

2010 beviljades ett nytt temporärt bygglov närmre Högdalens centrum. Tre år, många ideella byggtimmar och ett par stipendier senare kunde nya Cyklopen öppnas.

– Ingen gör egentligen sådana här grejer. Men det är för att det knappt går, säger arkitekten Victor Marx, som ritat huset.

Victor Marx känns för många igen som hjärnan bakom Cyklopen. Själv tonar han gärna ner sin egen roll, men han har varit med ända sedan start, är mycket talför och är utbildad arkitekt. Det är han som har gjort ritningarna och även om utseendet är beslutat i workshops bland medlemmarna bär huset vid en första anblick slående likheter med ett av hans tidigare konstprojekt.

Stort engagemang

När jag ber om en intervju säger Victor Marx att jag gärna får prata med någon annan eftersom medlemmarna försöker sprida vilka som uttalar sig. Cyklopen är en rörelse, inte en personlig dröm. Bygget har engagerat många, och under arbetets gång har Victor Marx till och med bott en period i Köpenhamn. Icke desto mindre är han tveklöst en av eldsjälarna, och när jag säger att det kvittar för min del vem jag pratar med, men att mina frågor mest handlar om planprocessen, ställer han trots allt upp.

– Vi ville göra ett hus som är mer folkligt än det förra, säger Victor Marx när han visar runt i den rymliga lokalen. Det skulle vara mer inbjudande, och det funkar väldigt bra. Varje person som inte gått förbi tidigare stannar och pratar.

Kontrasten är stor mellan den ljusa, transparenta byggnaden och gamla Cyklopen, som hade en stomme av sammansvetsade svartlackerade fraktcontainrar. De tunna väggarna rymmer en stor ouppvärmd sal, över vilken en uppvärmd och isolerad ovanvåning liksom svävar.

Var omöjligt

Egentligen ville Cyklopen ha ett permanent bygglov, men det visade sig vara en omöjlighet. Frihetliga kulturhus som byggs av aktivister existerar inte i det svenska planeringssystemet. Befintliga lokaler måste vara detaljplanerade för den typ av verksamhet de används för, vilket kan vara nog så krångligt. Att få bygga nytt är näst intill omöjligt.

För gruppen bakom Cyklopen har det blivit många turer i det de själva kallar för den byråkratiska karusellen. De har lärt sig mycket om hur stadsplanering fungerar.

– Kommunerna skriver detaljplaner tillsammans med stora byggbolag. Finns det inget stort byggbolag som är intresserat av att bygga någonting just då, så ritar man inte in en byggrätt. Det är aldrig något stort byggbolag som går in med avsikt att bygga ett kulturhus. Det är kommunen som ska säga att de vill bygga ett kulturhus, och då bygger de ett själva.

Passar inte in

Det finns inget utrymme i det svenska planeringssystemet för verksamheter som går utanför ramarna. Infrastruktur, bostäder och verksamheter går bra, men verksamheter som inte har jättarnas ekonomiska muskler passar inte in. Möjligheten att köpa in bygget av ett kulturhus via ett byggbolag finns förstås. Men kostnaden hade blivit därefter.

– Hur demokratiskt är det att stora byggbolag får så stor del i att bestämma hur staden ser ut? De glider ju fram på en räkmacka – de sitter i direkta möten med staden. Resultatet är att det inte finns några byggrätter för att bygga sådant här, säger Victor Marx.

Enligt honom skulle en detaljplan för ett liknande hus kosta 300 000–400 000 kronor att ta fram. Pengar som knappast finns. Dessutom är kötiden flera år, och de skulle kunna få ett avslag.

– Det fungerar för byggbolag som har många projekt och ett längre tidsperspektiv. Men inte för en ideell aktör som knappt har några pengar. Får man som ideell aktör ett avslag efter tre–fyra år finns nog inte energin att söka på nytt och vänta lika länge till. Då dör projektet.

Minska kostnaderna

Att bygga själva handlar också om att få ner driftskostnaderna. Den enda fasta avgiften för lokalerna är markhyran på 12 000 kronor om året. Huset är betalt kontant.

Att ta över en gammal lokal hade varit svårt av andra skäl, enligt Victor Marx. Han hävdar att praktiskt taget alla övergivna industrier i Stockholm rivs.

Lösningen för Cyklopen blev att hitta en tomt utanför detaljplane- rat område. Det var enda sättet att komma förbi en långdragen och kostsam planprocess. Men kommunen kunde endast bevilja ett tidsbegränsat bygglov för tomten.

Området står inte inför att detaljplaneläggas inom de närmaste tio åren och kanske kommer det aldrig att ske. Marken är oattraktiv eftersom skogspartiet är lätt sankt och ligger inklämt mellan en trafikled och ett järnvägsspår.

Riskerar projektet

Att Cyklopen endast har ett tidsbegränsat bygglov riskerade dock att försena, förminska eller i värsta fall helt stoppa projektet. Cyklopen hade nämligen blivit nästintill lovade ett stöd på 1,5 miljoner ur Allmänna arvsfonden, men fondens regler tillåter endast stöd till projekt med en varaktighet på minst tio år. Ett tidsbegränsat bygglov får ges i max fem år i taget och max två gånger. Cyklopen blir återbetalningsskyldiga till fonden om de lägger ner i förtid.

Bland politikerna i Stockholm rådde stor enighet om att Cyklopen borde ges chansen att få medel ur arvsfonden. Kommunen intygade därför att avsikten är att låta Cyklopen bli kvar på tomten under minst ett decennium. Exakt vad som ska hända efter att de tio åren har gått är det dock ingen som vet idag. Det går att få ett permanent bygglov på en tomt som inte är detaljplanerad, men enligt Victor Marx är det mycket ovanligt i Stockholmsregionen.

– Det finns inga juridiska spärrar mot det, men Stockholms stad vill inte riktigt göra det. Politikerna vill detaljplanera först så att de inte råkar ge bygglov till något som sedan måste stå där.

Visioner föds

I en bok som Cyklopen gav ut i samband med invigningen hösten 2013 står det att verksamheten bygger på en insikt om att en rörelse behöver infrastruktur. Det handlar inte bara om att erbjuda utrymme för aktiviteter utan om att en lokal också gör att aktiviteter kan uppstå. Möjligheten föder visionerna.

– Man ska kunna få en idé och kunna genomföra den på en gång. Det ska inte vara handläggningstider eller förbokningar, utan det är en öppen verkstad, säger Victor Marx.

Fasta punkter varje vecka är så kallade solidaritetsmåndagar, socialt centrum med kafé och en onsdagsbar för medlemmar.

– Onsdagsbarerna blir en motvikt till barerna inne i stan där det är väldigt tillrättalagt. Går man till billiga ställen som inte är så flashiga åker man istället på de här tv-skärmarna med fotboll. Onsdagsbaren blir lite som ett alternativt vattenhål i Stockholm. Vi har också lånat ut baren till releasefester och annat.

Fester och pyssel

Förutom de fasta punkterna arrangeras konserter, fester, pyssel och workshops för barn med mera.

Den närmaste tiden kommer Cyklopens utemiljö att göras i ordning. På lite längre sikt är för- hoppningen att kunna komplettera huset med mindre byggnader som inrymmer bland annat ateljéer.

Framtiden är osäker, men utvecklingen går mot att allt mer av marken i Stockholm detaljplaneras. Cyklopen jobbar aktivt för att på något sätt komma med i processen när området någon gång får en detaljplan.

– Idén var att vi bygger ett väldigt permanent hus på ett tillfälligt bygglov på en tomt som sannolikt kommer att detaljplaneläggas. Med politisk press kommer de inte kunna tvinga oss att riva det. Det är ett vågspel, men det har varit vår enda möjlighet.