Det finns en allmänning där jag brukar vara några veckor varje år. Den ligger i ett kargt kustlandskap, är stor och vid, här finns inga omedelbart synliga gränser, himmel och hav tycks utgöra rågången. Marken här går inte att bruka, men den har ett magert bete som ändå räcker till en viss mängd djur. I enlighet med allmänningens principer – ingen äger marken, alla äger marken – har gårdarna omkring använt den som gemensam betesmark för sina djur. Utifrån gällande överenskommelser får var och en tilldelning utifrån gårdens storlek. Intäkterna för arrendet går till alla, det vill säga samfälligheten.

Av tången, som varje år pressas in i den trånga viken när havet är i uppror och som förblir liggande på stranden, har var och en fått ta sin beskärda del för att bre ut på sina sandiga åkrar. Tången ska, enligt gamla regler, hämtas så snart fyren släcks och sista lasset måste vara bortkört innan fyrljuset börjar blinka igen. Vid stenpiren låg förr ekorna förtöjda, i den gemensamma boden förvarades redskapen. Havet och fisken ses också som en del av allmänningen här, för gårdarna runt landtungan att dela mellan sig utifrån gällande överenskommelser.

Detta är allmänningens princip. Reglerna, de gemensamma, är fortfarande desamma på denna plats, även om mycket har förändrats i människornas sätt att leva och driva sin verksamhet – knappast någonting är sig likt. Men samfälligheten finns kvar. Den ende som håller djur låter dem fortfarande gå på bete, reglerna kring nyttjandet av marken är desamma och arrendet för marken går fortfarande till samfälligheten, vidderna är lika oändliga. Gränserna, som givetvis finns där, är fortfarande bara antydda. Ingenting signalerar ägandeskap. Tvärtom: det är vi som bor i hus på friköpt tomtmark som är inhägnade med stenmurar, inte betesdjuren, inte fåglarna, inte havet. När vi går utanför grinden är vi del av det gemensamma, välkomna att vara i, att vårda, att älska och respektera.

Enligt sociologen Henri Lefebvre existerar ingen social grupp förrän den skapat ett gemensamt rum – som en allmänning – som en stad. Den urbana allmänningen är måhända svårare att definiera och hantera än den rurala, den urbana allemansrätten likaså, eftersom den urbana sociala gruppen är långt mycket större, mer mångfacetterad och mer komplex.

Men staden ska ändå delas och förväntas fungera för alla. Vi som bor och vistas i den har våra demokratiska rättigheter, men inte bara det: vi har skyldigheter också. Men vilka är dessa skyldigheter – mer än att betala skatt till samfälligheten? Förväntas vi medborgare vara med och ta ansvar på ett mer konkret sätt och skapa gemensamma rum och händelser? Ger dagens system oss möjlighet att utöva dessa våra skyldigheter gentemot det gemensamma?

Staden är en mötesplats för konflikter snarare än konsensus, däremot är tolerans en förutsättning för att det ska fungera. Men är alla välkomna? Knappast. När demokratin prövas och det knakar i fogarna för beprövade former och system skärps i bästa fall viljan att värna det som lätt tas för givet. Nya sätt måste kanske födas, men vila på samma grundvalar: det allmännas bästa.

Nummer 13 av Tidskriften STAD kommer ut den 30 maj, dagen före släppminglet på FormDesign Center i Malmö.