Det är något med själva ordet ekosystemtjänster som jag ogillar. Det är perspektivet: att vi fortfarande likt Adam och Eva tror att vi kommer först i turordningen bland allt levande på jorden, att hela naturen är till för oss och ska göra oss tjänster. Ensidigt. Det känns inte som det ryms någonting om gentjänster i begreppet. Det är bara att ta för sig, liksom.

Men det finns kulturer där jägaren tackar naturen för det djur han just fällt, människor visar sin ödmjukhet och tackar för maten som dukats upp på bordet innan den äts upp. Det är en visad ödmjukhet och respektfull inställning inför det faktum att vi får lov att ta för oss.

Vi i den rika delen av världen har dock tagit för oss ganska rejält ett bra tag nu utan att tacka överhuvud-taget. All statistik över uttag av ändliga naturresurser pekar uppåt i dramatiskt stigande kurvor, mot katastrof och kollaps om den inslagna vägen följs. Det är inte science fiction, det är verklighet. Men naturen är alltså fortfarande till för oss, nu talar vi om att den ska göra oss tjänster så att vi kan fortsätta på den inslagna vägen av ständig tillväxt på marknadens villkor. Det handlar snarast om någon slags egosystemtjänster.

Är det så eländigt? Det kanske finns en hoppfull väg ut ur detta också? Det är alltid intressant att ägna sig lite åt vad som pågår parallellt, lite vid sidan av alla do-minerande trender och agendor, för det finns alltid små intressanta rännilar av alternativt tänkande om man bara letar. Det finns spår av kreativt tänkande som går att upptäcka och som förr eller senare också växer sig starkare och gör sig tydliga och banar vägen för någonting nytt. Det finns möjligheter i utmaningarna: nöden är som bekant uppfinningarnas moder.

När jag skriver detta läser jag om designkonferensen Nordes 2015, Design Ecologies: Challenging anthropocentrism in the design of sustainable futures som ska hållas precis när det här numret av STAD kommer ut, nämligen den 7–10 juni, på Konstfack i Stockholm. I skrivande stund är pro- grammet inte klart, men programförklaringen är det. Och den handlar om att när människans levnadssätt hotar biodiversitet och orsakar obalans, som klimatförändringar, är det uppenbart att naturliga och artificiella system inte kan råda isolerade och oberoende av varandra, utan måste fungera i relation till varandra – i symbios. Det handlar om att gå från ego-design till eko-design, proklamerar arrangörerna av Nordes.

Rent biologiskt befinner sig människan i en ständig symbios med naturen, men vi agerar som vore vi små trotsiga barn som minsann kan själva. Det är ju löjligt. Tankesmedjan Movium har alltid lyft fram vikten av en grön-blå stadsutveckling, som skapar en livsmiljö med förutsättningar för att både natur och människa ska må bra. Nu adderar landskapsarkitekterna på Urbio en färg till och talar om RGB-skalan röd-grön-blå stadsplanering. De lägger till människans aktiviteter, det röda, som man skulle kunna säga, står för mänsklig energi. Må människan då också ta ett steg tillbaka och bli lite mer ödmjuk i all sin iver, tänker jag: gå från ego till eko.