Det finns kriser som pågår men som det inte talas så mycket om. Bostadskrisen är ett exempel, skriver Karin Andersson.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, har inte bara ett uppdrag om beredskap inför kris, utan bedriver också ett förberedande arbete för att undvika kriser eller i alla fall minska konsekvenserna av dem. Ett viktigt fält är fysisk planering där deras utgångspunkt är att det är viktigt att riskhanteringsfrågorna kommer in tidigt i planeringsprocesserna ”för att samhället ska bli mer robust, det vill säga mindre sårbart och mer uthålligt mot yttre störningar och hot”. Det handlar främst om ärenden som rör risk för olyckor, översvämningar och erosion.

På krishantering.se, en sida som samlar information från svenska myndigheter, beskrivs kris så här: En kris hotar grundläggande funktioner och värden som exempelvis elförsörjningen, vår hälsa eller vår frihet. Det kan handla om att väldigt många människor drabbas eller att en händelse får så stora konsekvenser att samhället inte fungerar som det ska.

Krishantering handlar, enligt dem, om att vi måste kunna fortsätta att leva så normalt som möjligt, även om samhället inte fungerar som vanligt på grund av störningar. Denna beskrivning får mig som landskapsarkitekt att tänka på en kris som pågått under några år i Sverige: bostadskrisen. Under förra valrörelsen var den en het fråga, en kris som togs på stort politiskt allvar. Den senaste valrörelsen har handlat om andra frågor. Men bostadskrisen pågår fortfarande.

2016 gav CRUSH ut boken 13 myter om bostadsfrågan. CRUSH är ett nätverk av forskare som fokuserar på den akuta bostadskrisen i Sverige. Detta är en kris som inte drabbar alla i samhället, tvärt om är det faktiskt en hel del som gynnas av den.

Detta är en intressant kris om vi tittar på hur politiska förslag har velat lösa den. Enligt CRUSH är just ”marknaden” problemet men de flesta förslag från politiker handlar om att gynna de stora aktörerna på marknaden, ge dem friare händer och mer pengar. Den brittiska geografen Danny Dorling menar att bostadskrisen inte främst är följden av en växande brist på bostäder som beror på att marknaden inte fungerar fullt ut. Den beror snarare på växande klyftor på bostadsmarknaden som i sin tur beror på att inkomstskillnaderna har ökat.

CRUSH skriver att bostadskrisen slår hårt mot sårbara grupper på bostadsmarknaden. Trots det är de nya bostäder som byggs i stor utsträckning i bostadsmarknadens övre segment. Detta tack vare illusionen om att de ska starta en så kallad flyttkedja, men CRUSH visar att flyttkedjor mycket sällan rör sig mellan olika geografiska områden.

Det är alltså en ekonomisk och geografisk segregation som byggs in i samhället idag. Det är en orättvisa som delar upp samhället och på sikt hotar demokratin. Segregationen leder till ett mer polariserat samhälle där partier som ställer grupper i samhället mot varandra vinner mark.

På krishantering.se står också: Misslyckas de ansvariga med att lindra effekterna av en kris kan allmänheten förlora förtroendet för regering och myndigheter. Det kan i sin tur hota den nationella säkerheten och demokratin.

Återigen tänker jag på höstens riksdagsval och partier som ställer grupper i samhället mot varandra och det hot det faktiskt utgör mot Sveriges demokrati.