Skolgården är en betydelsefull plats i alla barns liv. Att vara med och utveckla sin skolgård ger erfarenheter av demokrati på riktigt, skriver landskapsarkitekt Lena Jungmark.

"Om eleverna inte får egna upplevda erfarenheter av demokrati stannar det vid en formell kunskap och demokratin förblir oproblematiserad. Demokrati måste ständigt försvaras och utvecklas."

Jan Thavenius, professor emeritus, Lund

I vår tid tycks det mesta vara till salu. Det är problematiskt. Att ge barn och unga erfarenhet av demokratiska processer och av delaktighet är ur ett ekonomiskt perspektiv en förlustaffär. Att skapa goda processer kräver såväl tid som kontinuitet, båda bristvaror i ett samhälle präglat av fria marknadskrafter och konkurrens mellan förvaltningar i en och samma kommun. 

Efter andra världskriget var vår medvetenhet om vikten av att värna demokratin stor. Efter hand har vi aningslöst trott att i vår del av världen är demokratin given. Nu hotas den från flera håll. Jag skulle vilja påstå att en farlig cocktail håller på att skakas fram när utbildningsväsendet av administrativa, tidsmässiga eller ekonomiska skäl inte har tid att ge barn och unga erfarenhet av delaktighet och demokratiska processer. 

Betydelsefulla platser

För alla barn och unga är skola och skolgård betydelsefulla platser utanför hemmet. Där skapas den egna identiteten i mötet med andra och med skolans värdegrund och praktik. I skola och på skolgård ligger också vår möjlighet att nå ut till alla barn och unga och ge erfarenhet av vad demokrati och delaktighet innebär i praktiken. 

Som landskapsarkitekt i projektet Gröna skolgårdar i Malmö stad deltog jag i metodutveckling av delaktighet och demokrati på den plats barn och unga upplever som sin egen: skolgården. En plats de är hänvisade till men oftast inte kan påverka. Under tre år bytte jag ut ritbord och formella byggmöten mot anteckningsblock och inspirerande samtal med barn och unga. Det sista projektåret fördjupades delaktighetsprocesserna genom nära samarbete med lärare och rektorer. Flera innovativa utformningar på skolgårdar realiserades utifrån barnens idéer, arbete och engagemang. 

Ett exempel

Augustenborgsskolan är en av skolorna som var med. Det är ett av många exempel på hur processerna kunde gå till. Där pryds skolgården sedan 2013 av sjuhundra individuella mosaikbilder. Bilderna är designade och utförda av alla skolans elever i årskurserna F–9. Mosaikbildernas teman avspeglar elevernas vardag. 

–  Vi kan ju ha stora och små kaniner, sa en elev i mosaikgruppen lite prövande på ett av våra första möten. 

– Och myror! föreslog någon.

– En hel myrstack!

– Och andra insekter! Fjärilar och sånt.

Det var ett utmärkt tema. De elever som kom först på morgonen brukade se en kaninfamilj i buskarna på den tilltänkta platsen. Någon månad senare hade vi tvåhundra individuella mosaiker föreställande djur att foga samman till en helhet. Det var en stor upplevelse för barnen. De höll uppsikt över vår montering och ropade till varandra över gården när någons bild kommit upp. 

–  Åh, kolla där är Amirs snigel! Kolla! AMIR! Din bild är uppe!

Blev överraskad

Från projektets sida erbjöd vi lektionsplanering med tema mosaik. Anna-Lena Andersson, lärare i årskurs 1, överraskades av sina elevers engagemang och drivkraft att skipa rättvisa. Under en förövning inför mosaikarbetet utvecklade sig lång diskussion om rättvisa och demokrati.  Det blev en process på två dagar där barnen övade demokrati i praktiken. Klassen röstade och kom med förslag på hur man skulle göra för att det skulle bli rättvist för alla.

– Jag hade aldrig kunnat hitta på en uppgift som hade engagerat dem så. Det blev en av de bästa lektionerna jag haft med klassen, säger Anna-Lena Andersson. 

Brukarmöten under projekteringsfasen ingår i de flesta arkitekters praktik. Men att öppna upp för delaktighet med barn och unga i planering och utformning ställer andra krav på ens professionalitet, mera tid och medvetenhet.

Drar en gräns

Andreas Spinner Nielsen är konsthistoriker anställd vid Köpenhamns universitet. Han har arbetat med delaktighetsprocesser med barn i stadsmiljön, och är tydlig med hur han drar gränsen mellan barnens roll och vår professionella arkitektroll. 

– Barnen ska inte vara arkitekter eller designers. Ska man jobba med delaktighet måste man kunna kombinera en professionell yrkesroll med intresset av att arbeta med barn, säger han. Det gäller att få planerare och arkitekter att se barnens perspektiv, att koppla samman barns och ungas uppfinningsrikedom med det formella i planprocessen, menar han vidare. 

– Då är det är viktigt att ha erfarenhet av hur man skapar en bra pedagogisk situation och formulerar uppgifter som passar barnens åldersgrupp.

Tillgänglig vägledning

Under de senaste åren har samlad kunskap om barn och utemiljö gjorts lättillgänglig via Boverkets vägledning ”Gör plats för barn och unga”. Här kan den intresserade skaffa sig överblick och argument för att planera, utforma och förvalta med barnperspektiv. Som en röd tråd genom kapitlen skrivs vikten av barns och ungas delaktighet fram.

Jag passerar ofta skolan med mosaikbilderna. De yngre barnen vi arbetade med går kanske fortfarande kvar på skolan. De äldre har lämnat, däribland Melina i skolgårdsgruppen. Hon som uttryckte sig så här när hon funderade över vad det betytt för henne att vara delaktig: 

– Det var spännande att vara med. Jag tror jag kommer att gå hit med mina barn, för jag har varit med och bestämt hur det skulle bli. Jag tror det kommer att vara lika fint då – om ingen förstör nåt. Ännu har inget hänt mosaikbilderna. Färgglada insekter, hjärtan och symboler för sociala medier lyser upp en grå skolgård som ett bevis på elevernas engagemang och vilja att vara delaktiga. 

"Många länder i väst har självbilden att de är fullt utvecklade demokratier. Samtidigt undervisar man om demokrati på ett autokratiskt sätt. Det är inte acceptabelt! "

Roger A Hart, Childrens participation, From tokenism to citizenship, UNICEF 1992, (förf översättning.)

Detta är en bonusartikel ur STAD 21 som kommer ut den 28 maj. Temat är Barn har sin plats i staden! och handlar om barnperspektiv i planeringen.

Bli prenumerant!

TEXT OCH FOTO: LENA JUNGMARK

Lena Jungmark driver Jungmark landskapsarkitekt, med inriktning barn och ungas utemiljöer.