Du kan inte hindra sorgens fåglar

att flyga över ditt huvud,

men du kan hindra dem

från att bygga bo i ditt hår.

Kinesiskt ordspråk

Sorgen över förlorade människor, platser, hem och identiteter kan förlama oss. Det ordspråket säger är att vi ändå, trots det som händer, måste vidare i livet. Annars går vi där med ett sorgebo på huvudet som vi ständigt måste balansera.

När vi i redaktionen arbetar med det här numret av STAD sker ett attentat i Stockholm som får livet i huvudstaden att stanna upp. Något ofattbart händer som har sorg och chock i släptåg. Det har hänt förr, i Stockholm och i andra svenska städer, liksom i andra städer i andra länder. Det händer dagligen på olika håll i världen. Det händer i våra mest vardagliga miljöer, mitt i våra vanliga oglamorösa sysslor. På gator, utanför kaféer, pizzerior, sportarenor, i skolor och på busshållplatser. Platserna där dessa dåd sker är alltid de där platserna där vi vistas, dit vi söker oss för att träffas och umgås av en eller annan anledning, för att fira någonting, för att det är vår plikt att vara där, eller bara för att som människor få vistas med andra på en plats där vi kan bli igenkända eller bara vara en i mängden. Det är de där platserna som står allra högst upp på listan över det som betecknar ett gott människoliv, ett sunt stadsliv: platserna som är som allmänningar, ägda av alla och av ingen.

När någonting händer som slår sönder den vanliga gråmulna vardagen och sorgen görs offentlig sveps vi alla med och vi sörjer inför öppen ridå. Vi söker manifestera det som hänt, vi protesterar, vi ropar ut vår sorg och saknad, vi visar vår medkänsla och vår tillit, till varandra och oss själva, trots allt. De spontana minnesplatserna skapar vi i stunden, med blommor och symbolladdade ting, i vägrenen, på trottoarkanten, i gathörnet eller vid busskuren, och vi som kommer dit förstår genast vad som hänt. Dit vallfärdar vi för en tid, kanske för att förstå, och kanske är just detta ett sätt att förbjuda fåglarna att slå sig ner i vårt hår. Vi kan lämna sorgen på platsen och låta själva platsen bli minnet.

En begravningsplats är kanske ett av de verkligt få landskap som är skapade för att vi inte bara ska tillåtas utan även aktivt bjudas in till att vara privata med vår sorg mitt i offentligheten. Ett landskap som genom sina ytterst påtagliga manifestationer av förgänglighet bjuder in till en sorgens och minnenas gemenskap.

Idag talar vi om att vi, människor av nutid och framtid, kanske inte behöver de där geografiskt förankrade platserna för att göra oss av med död materia – platser att hålla reda på, att sköta, betala för. Kan vi inte bara få återgå till naturen, bli kompost, förena oss med det naturliga kretsloppet? Är inte en fysisk plats förlegad i vår virtuella tid? Minnet bär vi väl med oss ändå, var vi än är?

Men tänk om fåglarna kanske behöver en landningsbana, tänker jag. Ett ställe där vi vet att vi varit med hela vår kropp, med alla våra sinnen, där vi med egna ögon sett dem slå sig ner. Så att vi själva kan gå därifrån.