movium.slu.se

Tidskriften Stad
STAD 36 – Reflexion

Rara vårvänner

Publicerad 4 mars 2022

Intill en nedlagd tågräls i södra Sverige, under skydd av en lövskog bor de: skira små snödroppar. Ibland tittar de upp under snön och de förmultnande löven redan i slutet av december. Tillsammans med vintergäck är snödroppar ett av årets tidigaste tecken på den annalkande våren. Jag besöker beståndet regelbundet för att få uppdatering om hur långt borta våren är.


I Sverige förekommer tre vildväxande arter snödroppar, Galanthus elwesii, G. nivalis och G. plicatus. Den vanligaste och kanske mest kända Galanthus nivalis, vanlig snödroppe, har varit förvildad i Sverige i över 200 år, men kom troligen hit redan under 1600­talet. I lövskogen intill tågrälsen är det just denna art som frodas i mängder. Jag stötte på beståndet under en vårpromenad för två år sedan, där de i vita tuvor plötsligt lyste upp marken. Jag gick in under de avlövade trädkronorna och undersökte blommorna på närmre håll, och det var då jag upptäckte att detta inte var vilket bestånd av snödroppar som helst. Här fanns något speciellt.


Snödroppar har ett tuvliknande växtsätt, smala grågröna blad och en nätt hängande vit blomma. De 1,5–2 cm stora blommorna består av tre elliptiska yttre kalkblad och tre hälften så långa inre kalkblad med urnupen spets. Hos den rena arten snödroppe är de inre kalkbladen försedda med en upp­och­nervänd V­formad grön fläck (märke) vid spetsen. Kalkbladen sitter omfamnade av ett grönt ovarium.


Det var genom denna morfologiska struktur jag upptäckte att mina vårvänner var alldeles särskilda snödroppar. Istället för ett klart grönt ovarium och gröna märken på de inre kalkbladen hade vissa av dem ett blekt gulgrönt ovarium och gula märken. Jag tog bilder, gick hem och slog i alla växtböcker jag hade. Slutligen kom jag fram till att det nog är en sort ur Galanthus nivalis Sandersii­gruppen som jag hittat. Med pinnar markerade jag platsen och varje vår sedan dess har jag återvänt för att följa utvecklingen av bestånden.


Förra året lärde jag mig ett nytt ord, galantofil. Ordet kommer av det latinska namnet för snödroppen, Galanthus, och betyder i stort sett snödroppsälskare. Strax innan årsskiftet 2020 släpptes den första monografin i sitt slag i Sverige: Snödroppar: en galantofil kärlekshistoria, av Gunnel Carlson och Elisabeth Svalin Gunnarsson. Några månader senare läste jag i ett nummer av tidningen Gardens Illustrated en artikel om Englands främsta galantofiler i modern tid, Margaret och David MacLennan som i sin trädgård har en makalös samling på över 2 000 olika sorters snödroppar. Då förstod jag djupet av människans relation till denna lilla vårlök. Snödroppen är inte bara vacker och först ut med att blomma på våren, den har även en lång och spännande hortikulturell historia.


Det finns galantofiler som spenderar förmögenheter på lökar av olika rara sorters snödroppar. Jag har förstått att gula snödroppar är särskilt åtråvärda. Den dyraste löken någonsin såldes för £725, motsvarande nästan 9 000 kronor. Det var en G. woronwii ’Elisabeth Harrison’ med gult ovarium och gula märken. Mina tankar går till mina blekt gulvita vårvänner intill tågrälsen. Kanske har jag hittat en unik sort som kan anses åtråvärd, eller så har jag helt enkelt hittat en avvikelse till snödroppar som rymt från någons trädgård. Mig spelar det ingen större roll, det handlar mer om känslan av spänning och nyfikenhet att få upptäcka något som skiljer sig från mängden.

PETRA DUNÉR

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.