Print
Krönika
Stadsutveckling

Lek för alla?

Publicerad 9 april 2013

Efter att ha återvänt ”hem” till Venice Beach i Los Angeles, efter tre vintermånader i Skåne upptäcker jag att en ny lekplats håller på att växa fram. Lekplatsen anläggs vid strandkanten ett par kvarter bort i den lite mer välbeställda stadsdelen Santa Monica.

 

Det som väcker mitt intresse är att den har gestaltats för att vara tillgänglig för alla barn, oavsett fysisk och mental förmåga. Informationen vid byggarbetsplatsen upplyser mig om att detta är den första lekplatsen i staden att vara handikappsanpassad.

 

En snabb koll på webben bekräftar att vi inte är mycket längre fram i Sverige. Malmö var tidigt ute med sin tillgänglighetslekplats som stod klar år 2000 och i Lund finns sedan några år Sveriges största handikappanpassade lekplats i stadsdelen Linero. Men det verkar inte vara många svenska kommuner som har följt deras exempel.

Stor inlevelseförmåga

 

Staketet som avskärmar byggarbetsplatsen i Santa Monica är klätt med illustrationer som skolklasser i stadsdelen bidragit med. Illustrationerna visar en stor uppfinningsrikedom med idéer om ”wheel chair water race”,”chair stand” och ”elevated sand pit for easy access” osv.

 

Viss tveksamhet till hur genomförbara vissa av de skisserade aktiviteterna är kan man nog tillåta sig att känna. Men det som fångar mitt intresse är att barnen har använt sin inlevelseförmåga till att skapa miljöer för alla, inklusive dem som kanske inte har samma förmågor som de själva. Själva inkännandet om den andres vardag är inspirerande att få ta del av.  

Vuxen insikt saknas

 

Jag blir snart varse att de vuxnas synpunkter om lekplatsen inte präglas av samma inkännande kvaliteter. Ironiskt nog har anläggandet av en lekplats med epitetet ”för alla” väckt diskussion i grannskapet om vem som kommer att frekventera denna och hur man kan motverka att de är där.

 

Farhågorna är förvisso inte kopplade till det faktum att lekplatsen ska vara tillgänglighetsanpassad, men de är inte desto mindre många och målande uttryckta i fråga om vad som kommer att hända. Att detta kommer att bli ett tillhåll för hemlösa från min stadsdel – som är liberalare och hem för många utan bostad – med droghandel och mer som följd tycks stå klart för många av dem som inkommit med synpunkter.

 

Själv tycker jag att det är sorligt att konstatera att dessa vuxna människor inte reflekterar över sina (van)föreställningar om andra människors situation och förmågor, och jag undrar när den inkännande egenskapen från barndomen försvann från dem, eller om den helt enkelt aldrig fanns där.

 

Den större frågan blir: Hur kan staden – på riktigt – bli till för alla? 

 

Caroline Dahl
Koordinator Stadsutveckling