Det säjs att Ingvar Kamprad är ute och går i alla sina butiker, ett slags Management by walking around. När gick du senast en promenad i din stad?

 

Har du gjort det, vet du att det är lärorikt.

 

Movium deltog härförleden i en så kallad trygghetsvandring i en medelstor svensk stad. Syftet med vandringen var att diskutera resultatet av en enkät till ett stort antal kommuninvånare med frågor om trygghet och fysisk miljö. Frågeställningarna gällde invånarnas uppfattning om miljön på såväl dagtid som på kvälls- och nattetid.

 

Vandringarna genomfördes på ett antal stråk och platser i staden. Det finns naturligtvis brister, i belysning, tillgänglighet och trafiksäkerhet bland annat, som påverkar människors upplevelse av otrygghet. Utan att närmare gå in på specifika problem på enskilda platser så är det uppenbart att det finns ett generellt problem i våra städer idag.

 

Och frågan är om detta generella problem inte har mer med trygghet att göra än de risker som människor upplever att de är utsatta för, upplevelser som orsakas av medias fokus på enskilda händelser och rent spekulativ exploatering av människors oro.

 

Det ska också sägas att enkätsvarens resultat – det vill säga upplevd otrygghet på vissa platser – inte styrks av antalet anmälda brott. Det betyder att människors oro och otrygghet inte har med den faktiska risken att bli utsatt för brott att göra. Det måste finnas andra orsaker till otryggheten.

 

Diskussionen i gruppen som deltog i gåturen, poliser, socialtjänstemän, gatu- och parksansvariga samt medlemmar i äldre- och ungdomsorganisationer, kom så småningom att handla om annat än belysning, sikthinder och trafik, även om dessa frågor naturligtvis också behandlades. Framför allt kom diskussionen att handla om platsers upplevelsemässiga värden, samt deras underhåll och skötsel. Eller snarare om bristerna i dessa avseenden.

 

För bristerna i den gåendes miljö är påtagliga. Promenaden gav en provkarta på en mängd hinder och svårigheter som möter en gångtrafikant i en stad, förmodligen vilken som helst.

 

Vi upptäckte att gåturen krävde att vi var helt koncentrerade på var vi satte våra fötter. Ojämnheter i beläggning, nivåskillnader, refuger för angöring av lastfordon och busshållplatser, papperskorgar, postlådor, utskjutande trappor, räcken, prång, utskjutande byggnadsdelar, reklamskyltar, belysningsstolpar, buskar och träd tillsammans med generellt smala trottoarer och gångbanor belägna utmed cykelbanor, busskörfält eller trafikleder med en i regel – och särskilt på kvällen – hög hastighet.

 

Allt detta signalerade ”egen risk”.

 

 ”Om du går här, får du skylla dig själv”.

 

 

 Gatan är full av budskap. För vem är den egentligen skapad?

Det är som om att vanliga gator inte är tänkta för gående som är på väg någonstans, flanerar eller strosar för nöjet att uppleva staden i ögonhöjd. På många sträckor kan man inte gå två i bredd, än mindre mötas. Bänkar saknas, cyklar är uppställda överallt. Till detta kommer överfulla papperskorgar, skräp på gångbanor och gator samt naturligtvis klotter och annan skadegörelse.

 

Perceptionspsykologin talar om alla de tusentals signaler som vi tar emot från vår omgivning och hjärnas arbete med att sortera dem och förmedla det som vi klarar att hantera. Jag skulle vilja påstå att de flesta signaler från gåturen handlar om risker. Risken att falla, halka, snubbla, stöta emot, gå på hinder eller vricka foten. Förutom känslan av risk förknippad med att jag inte hinner kontrollera min omgivning och

se vem jag möter. Jag är fullt upptagen

med min egen framfart.

 

Dessutom är jag besvärad av upplevelsen av en kakofoni av intryck, de flesta osammanhängande och oangenäma.

 

Kan det vara så att dessa djupt otrivsamma miljöer som jag möter som gångtrafikant, och där signalerna är så många att jag upplever att jag inte hinner ta in dem, skapar en sådan stress hos mig att jag faktiskt känner mig otrygg?

 

Alltså att otrivsamma miljöer skapar stress som i sin tur leder till upplevelse av otrygghet?

 

Hursomhelst är det åtminstone ingen gångvänlig stad vi talar om. Och, ärligt talat, få städer tycks vara tänkta för de gående, trots att vi vet att förutsättningen för ett vitalt stadsliv, för möten mellan människor, för trygghet i den offentliga miljön är att människor rör sig i utemiljön.

 

Dessvärre tycks gångmiljön i våra städer vara det som återstår när andra trafikslag har fått sitt.

 

Det är kanske därför som otryggheten i den offentliga miljön tycks vara ett växande problem? Varför inte Urban Management by walking around?

 

Ut och gå!