Människors vistelse i det offentliga rummet – parken, torget, gatan – minskar. Samtidigt ökar andelen ensamhushåll och allt fler människor befinner sig utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Man talar om Europas största dilemma – den massiva undersysselsättningen. Den är särskilt tydlig bland unga, som inträder på arbetsmarknaden senare än vad tidigare generationer gjort, liksom hos de många äldre som lämnar arbetsmarknaden långt före ordinarie pensionsålder.

 

Detta har – eller borde få – konsekvenser för det offentliga rummet, och det är därför som Movium under hösten 2006 lämnade en skrivelse till regeringen om behovet av en stadspolitik.

 

Samma problematik är också bakgrunden till Moviums senaste konferens Den lekande människan. Movium ville med den väcka förståelsen för ett centralt behov hos alla människor, nämligen behovet av lek, även om det tar sig olika uttryck beroende på ålder, kön, etnicitet och kulturell bakgrund.

 

I mångas ögon är leken en förvisso nödvändig aktivitet, men dock en aktivitet förbehållen barn och unga. Moviums konferens ville visa att leken är ett nödvändigt inslag i alla människors liv, men det ska inte tolkas som att alla ska leka, eller ens vara aktiva.

 

Lek är nämligen allt det som utförs som en frivillig handling eller sysselsättning (skolans idrottstimme är alltså inte lek), som är sitt eget ändamål och som leder till en känsla av mening, spänning och glädje över något som skiljer sig från ”det vanliga livet”, enligt den holländske historieprofessorn och kulturfilosofen Johan Huizinga. Han skriver i sin klassiker Den lekande människan från 1938:

 

 

Enligt Huizinga är leken förutsättningen för all utveckling. Det är igenom leken vi lär oss. Lekfullheten är nödvändig för att lärandet, kreativiteten och utvecklingen skall bli optimal. Man talar idag om flow som det tillstånd då en människa är i fullständig harmoni mellan skicklighet och utmaning. Som i leken.

 

Having fun är ett centralt tema för utvecklingen av Toronto Canada, som Movium har skrivit om i en tidigare ledare. Att ha roligt skapar mening, och det i sin tur skapar välbefinnande, anser man.

 

Lekandet är ett centralt inslag i vår fritid. Oberoende av ålder, kön och etnicitet. Meningsfull fritid förutsätter lek. Att leka eller att bejaka det lekfulla i stadsrummet kan för den vuxne individen vara allt från att spela korpfotboll till att vara åskådare till en match. Poängen är att stadsrummet skall inrymma aktiviteter som appellerar till det lekfulla, till leken. Det räcker inte med våra institutioner, lekplatser och idrottsarenor. Där leker vi i regel inte, lika lite som vi ”leker” på jobbet. Även om det sker.

 

Idag ser vi en trend i Danmark som går ut på att anlägga så kallade idrottslekplatser, näridrottsplatser respektive spontanidrottsplatser. Syftet är att ge förutsättningar för spontan fysisk aktivitet. Det är bra.

 

Men min poäng är att det inte räcker.

 

Utvecklingen i stadsrummet i vid bemärkelse måste, bland annat med tanke på förändringar i befolkningen som antytts ovan, ge rum och ramar för lek av olika slag.

 

Varför inte se det enskilda stadsrummets individuella element, såsom beläggning, bänkar, belysningsstolpar, elskåp, nivåskillnader och konstnärlig utsmyckning som medel att stimulera lekfullhet och upplevelser. Inte bara ordna stadsrummet för passivt betraktande utan för aktivt medverkande i stadens offentliga liv.

 

Förutsättningen är att vi inte ser människor som passiva objekt, utan som aktiva subjekt.

 

Någon har uttryckt att traditionella lekplatser är vuxnas sätt kontrollera barns kreativitet. Det ligger visserligen i det offentliga rummets tradition att betona bevarande och stabilitet. Det gäller inte bara lekplatser utan även parker, platser och torg i staden.

 

Men samhället förändras. Nu behöver vi sociala innovationer för att människor skall kunna återerövra stadsrummet. Vi tror att det kan ske genom att stimulera leken – eller snarare genom att bejaka det lekfulla hos människan – alla människor.

 

Ole Reiter