….. om trygghet i den offentliga miljön

 

Under sommaren har det förekommit en rad artiklar i massmedia om den bristande tryggheten i stadsmiljön. Stadsmiljön bör förbättras så att unga/barn/kvinnor/äldre kan känna sig trygga. Även ”självmorden skall byggas bort” (SvD lördag 29 juli). Den bristande tryggheten tycks tas på stort allvar av våra politiker.

 

Bland aktuella försök att öka tryggheten i det offentliga rummet, i utemiljön, finns följande:

 

I Helsingborg har man numera trygghetsvärdar. Ett trettiotal personer utbildas och avlönas under två år för att vistas i den offentliga miljön. Erfarenheter från Stockholms Lugna Gatan –projekt och stadens nattvandringspatruller ligger till grund för systemet med trygghetsvärdar. Och naturligtvis möjligheterna att genom de så kallade plusjobben och statligt bidrag till lönekostnaden ge arbetslösa en tillfällig anställning inom offentlig sektor.

 

I Lund uppger man till Sydsvenskan att trygghetsvandringar kan bli verklighet nästa år, efter förebild från Göteborg. Konceptet har också tillämpats i Rinkeby i Stockholm, i Nacka och i Jönköping. I vandringar med främst kvinnor i dessa städer har man identifierat de stråk som i första hand behöver bli tryggare. De konkreta åtgärder som nämns i tidningsreferaten är att belysningen förbättras, vildvuxna buskage tas bort eller beskärs och att alternativ till gångtunnlar etableras.

 

Trygghetsstopp diskuteras också på sina håll. De innebär att på kvällar och helger skall bussar stanna mellan hållplatserna för att minska gångvägen för de resande till bostaden och riskerna vid tomma hållplatser nattetid.

 

I flera kommuner genomförs regelbundna trygghetsmätningar. Vissa kommuner upprättar till och med periodiska trygghetsplaner.

 

Beskrivningen ovan kan ses som en reaktion på den hittillsvarande utvecklingen av den offentliga miljön. Den har i hög grad kännetecknats av att experters (och politikers) kunskaper inom teknik, ekonomi och estetik inte alltid leder till miljöer som uppskattas av dem som brukar dem. De uppges i regel vara män – ”manliga planerare som planerar för män” – med begränsad erfarenhet att vistas i de aktuella miljöerna.

 

Förslagen i sommarens artiklar är att ”kvinnors erfarenheter skall tas tillvara”, vi bör upprätta ”barnkonskvensanalyser” och ”åtgärdsprogram för hur säkerheten skall förbättras så att färre tar sina liv”. Naturligtvis kan allt detta vara lämpligt, men frågan är om problemen löses genom ”mer/bättre expertkunskap”.

Kanske borde vi ifrågasätta ”expertplaneringen”. Kanske är det så att en annan syn på planeringen av våra offentliga miljöer och ett annat förhållningssätt till brukarna av dessa miljöer faktiskt skulle kunna leda till bättre resultat.

 

Som bakgrund till denna fråga finns insikten om att den som var panerare då folkhemmets och modernismens ideal rådde hade fokus på mål, slutresultat och den ”färdiga” miljön. Följaktligen hade planeraren och förvaltaren ett totalansvar för såväl helhet som detalj. Detta ansvar kunde upprätthållas under lång tid tack vare en överlägsen expertkunskap, personliga värderingar och erfarenheter.

 

Många tecken tyder på att detta förhållningssätt upplevs som alltmer föråldrat.