I de nya urbana agendorna, som vi ska följa globalt för att åstadkomma en hållbar värld, finns en intressant skillnad jämfört med skrivningarna i Agenda 21: Då ansågs det att den starka urbana utvecklingen och stadskulturen i sig orsakade miljöproblem. Nu är det med hjälp av den urbana utvecklingen och i våra städer vi ska lösa problemen.

Jag kan inte låta bli att läsa detta som en skrivning för att inge världen hopp – det går ju inte att komma förbi det faktum att över hälften av jordens befolkning redan bor i urbana områden och att urbaniseringstrenden varit mycket kraftig sedan de förra dokumenten skrevs. Vad ska vi annars göra – vi är ju där vi är, just nu. Och det är här och nu vi måste agera – år 2030 kan verka som en avlägsen framtid, men det är faktiskt inte mer än tolv år dit.

I en artikel i DN i somras (24/7) recenserar författaren Magnus Linton boken Extreme Cities av Ashley Dawson. Jag har inte själv läst boken men recensionen får modet att sjunka som en sten. Stadskulturer är ingen väg till lösning, snarare tvärtom. ”The city – mänsklighetens mest imponerande artefakt – är paradoxalt nog såväl en av klimatförändringarnas primära drivkrafter som dess mest utsatta offer”, summerar Linton. Jakarta, en av världens största urbana regioner, där det bor över 30 miljoner människor, är en av världens snabbast sjunkande städer – den sjunker 7,5 centimeter varje år, 40 procent av staden ligger redan under havsnivån och ”om bara 15 år kommer den siffran att ha dubblats”.

I en artikel i New York Times (31/7) stöter jag för första gången på begreppet global greening. Forskare har visat att våra koldioxidutsläpp i atmosfären – 40 miljarder ton per år – gör att vi människor bidrar till en ökning av fotosyntesen över hela världen. Elliott Campbell, miljöforskare vid University of California, Santa Cruz, publicerade tillsammans med forskarkollegor förra året en rapport som visar att växter omsätter 31 procent mer koldioxid till organiskt material jämfört med tiden före den industriella revolutionen. Det kanske är nåt som är bra? Nej, menar Campbell enligt artikelförfattaren. Studier visar att växter som växer i extra koldioxid ofta får lägre koncentration av näringsämnen. Vår mat blir alltså mindre näringsrik.

Det råder obalans mellan det växterna använder och vad de avger i atmosfären: forskarna uppskattar att växterna kan absorbera 25 procent av koldioxiden i luften. ”Det är som att få höra att din cellgiftsbehandling bara bromsar tillväxten på din tumör med 25 procent”, skriver New York Times. Nej, global greening är ingen lösning på klimatförändringarna. Forskarna vet inte särskilt mycket om fenomenet, men en sak är de säkra på: global greening kommer inte att pågå i evighet. ”Detta är ett wild card”, säger Campbell i artikeln.

Det är vi i de välbeställda kulturerna som genom vårt sätt att leva belastar jordens resurser och därmed påverkar utvecklingen allra mest – 82 procent av jordens befolkning har aldrig suttit i ett flygplan, påpekar Linton i DN.

Nu är tiden inne för att få de tre dimensionerna i begreppet hållbarhet att samspela: den ekologiska, den ekonomiska och den sociala. När Agenda 21 skrevs låg tonvikten främst på den ekologiska dimensionen – kanske är det så även i de båda artiklarna som jag läst. Men det är först när alla tre samverkar som vi kan finna lösningar – och då är inte minst den sociala dimensionen viktig. Det är just i de urbana sammanhangen detta samspel låter sig göras.