movium.slu.se

Illustration: Karolina Lilliequist

Tidskriften Stad
STAD 37 – Ledare

Om barn fick bestämma

Publicerad 17 maj 2022

Vi vet att vägen till en hållbar stadsbyggnad handlar om att samverka med naturen. Den hållbara staden är en grön stad. Den som frågar vad barn önskar av sin närmiljö får så gott som alltid svar som handlar om mer gräs, träd, blommor, vatten. Små barn är konkret verksamma, de tar in världen via sina sinnen och utomhus är sinnesintrycken starkast. Om barn finge skapa staden är jag övertygad om att den skulle bli hållbar – både ekologiskt, ekonomiskt och socialt.


Susan Humphries, tidigare rektor för den engelska kommunala skolan Coombes School, var under flera decennier en internationellt ledande visionär när det gäller utveckling av skolans uterum. För henne var det självklart att allt lärande skulle ske utomhus så att alla sinnen aktiverades hos barnen. Världen är full av mysterier och barn har svårt att förstå samband, men får barnen uppleva hela processer blir sammanhang i tillvaron tydliga, menade Susan Humphries.


På Coombes var skolgården det största klassrummet. Undervisningen – ja, man skulle kunna tala om iscensättningen som lärarna gjorde utomhus – var emellanåt oerhört avancerad och djupt filosofisk. Kunde barnen förstå vad det handlade om? Susan Humphries bekymrade sig aldrig. Någon gång längre fram, kanske när barnet är vuxet, kommer mötet med en plats, ett sammanhang, att väcka minnen till liv av tidigare gjorda, djupt sinnliga och känslomässigt förankrade erfarenheter, menade hon. Och då – om inte förr – trillar polletten ner: ”Aha, det var det här det handlade om!”


När Naturskolan i Lund startade sin verksamhet kring skolgårdsutveckling i början av 90-talet, en verksamhet jag som journalist haft den stora förmånen att få följa från start, höll man träffar för lärarna som bildade nätverket för gröna skolgårdar. Under en heldag – de första åren två gånger om året – arrangerades tematiska workshoppar, alltid förlagda till någon av stadens skolgårdar. Lärarna grävde bort asfalt, anlade odlingar, byggde dammar, planterade träd och utbytte erfarenheter. Ingen kunde efter en sådan dag säga att det inte var möjligt att göra en damm på skolgården – de hade ju just gjort det själva!


När Susan Humphries var på besök hos Naturskolan under de första åren på 90-talet frågade jag henne hur hon såg på den spirande digitala kommunikationen. Vad trodde hon om utvecklingen: skulle medlemmarna i Naturskolans nätverk för gröna skolgårdar sluta cykla över för att hälsa på, skriva brev eller ringa till varandra? Skulle det räcka, frågade jag, med att man sitter hemmavid och får upp information och tips och ser bilder med förslag på olika utemiljöer på sin skärm?


Susan Humphries, som alltid serverar genomtänkta, och inte sällan överraskande, svar på ens frågor, sa: ”Plantera träd och gör alléer mellan alla era skolor i Lund så kan barnen promenera till varandra.”


Javisst. Så enkelt. Vips, en grön stad. Och så självklart – om någon hade frågat barn om råd. Susan Humphries själv, idag över 80 år, är en människa som på alla sätt personifierar det ryska ordspråket: Att alltid vara en smula barn, det är att vara verkligt vuxen. Jag har många gånger kallat henne visionär pedagog, filosof, miljöpsykolog – och landskapsarkitekt, eftersom hon vet hur man skapar rum för barn. Dessutom stadsplanerare; hon hade kunnat planera staden helt och hållet utifrån barns perspektiv. Det hade blivit en grön promenadstad med ett blodomlopp av alléer. Vi vuxna hade bara behövt rätta in oss i ledet.

TITTI OLSSON, CHEFREDAKTÖR STAD

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.