Tidskriften Stad
STAD 12

Vem värnar rätten till ett hem?

Publicerad 14 mars 2016

Att ha ett hem är bland det allra viktigaste i en människas liv. Ett hem är en plats som formar och förankrar ens identitet. Det kan vara en bygd, en stadsdel, ett kvarter och givetvis en bostad av något slag, men det är definitivt någonting annat och mer än ett givet antal kvadratmetrar. Det är en plats.

 

Någon har beskrivit hur nomadfolk, som lever traditionellt och följer sin hjord och vars boplats alltså inte är konstant, på varje nytt boställe bygger upp den egna platsen med hjälp av sina ägodelar kring sin sovplats. Det skapar det där lilla personliga utrymmet, och blir till en manifestation av det egna jaget, en spegling, på platsen. Den som tvingas sova under bar himmel äger kanske inte mer än sina kläder och saknar verkligen ett hem – ett härbärge eller en kompis soffa ger åtminstone tak över huvudet.

 

Vem värnar idag dem som inte alls kommer in på bostadsmarknaden? Är det tillåtet att supa upp sin lön, får man bo då, frågar Jenny Lindroth, verksamhetsansvarig för gatutidningen och den sociala verksamheten Situation Stockholm, i en panel om bostadskrisen som hölls på ArkDes i Stockholm i slutet av januari i år. Tyst. När de hemlösas situation nämns uteblir de raka konkreta svaren.

 

Hemlösa är en grupp som omfattar långt fler än de socialt utslagna i dagens Sverige. Hit räknas unga som på grund av brist på billiga små lägenheter tvingas betala överpriser för andrahandskontrakt år ut och år in i landets större städer, dit de sökt sig på grund av arbetstillfällen eller utbildningar som bara finns där. Det går inte att säga till dem att de ska bo någon annanstans. De har många gånger inget val och får betala hutlöst för att ha någonstans att bo över huvud taget. De nya hyresregler som infördes 2013 har gett önskat resultat – fler lägenheter finns på marknaden idag. De som kan betala har fått mer att välja på. Men de som inte kan, de förblir hemlösa.

 

Till gruppen hemlösa räknas naturligtvis också alla de människor som kommer till Sverige på sin flykt undan krig och förföljelse. De är totalt medellösa. Vem värnar dem? Det som byggs idag riktar sig till dem som har råd att betala. Situationen tvingar fram försiktigt uttalade förslag om att införa social housing även i Sverige, men ingen vill egentligen ta i det heller. Det är en laddad fråga. Vi har byggt så tidigare – barnrikehus och ungkarlshotell – vilket resulterat i segregation. Vi har via modellen med bostadsbidrag haft en form av social housing som motverkat segregation, men idag är den som uppbär bidrag inte önskvärd ens i allmännyttan efter anpassningen till marknadskrafterna.

 

Behövs det mer politik? Stadsutvecklingsminister Mehmet Kaplan kommer knappast med några tydliga svar. Hur ska marknaden kunna möta allas behov? Är det kommunala planmonopolet ett kraftfullt verktyg? Var finns byggmästarna som tar egna initiativ utifrån skriande samhällsbehov och stort socialt patos, en vår tids Olle Engqvist, som verkade och byggde för utsatta i efterkrigstidens Stockholm? Är sådant ens möjligt i dag? Vi har stora globala utmaningar framför oss i en i övrigt orolig tid, präglad av folkvandringar, hot och politisk förvirring. Den samhällssituation som råder i världen våren 2016 sätter fokus på den sociala hållbarheten. Löser vi inte den fungerar knappast något annat heller. Varje människa har rätt till ett hem.

Nummer 12 av Tidskriften STAD kommer ut den 14 mars, dagen före släppminglet på FormDesign Center i Malmö.

Titti Olsson
redaktör STAD

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.

Sidor