Coombes School utanför London är omtalad i världen. Internationella studiebesök har avlöst varandra och forskare har i decennier följt det pedagogiska arbetet. Tankesmedjan Movium har arrangerat ett stort antal studieresor under årens lopp dit. Skolans förra rektor Susan Humphries är hedersdoktor vid SLU eftersom skolan befunnit sig i den absoluta frontlinjen för en utemiljö med rika möjligheter till lek och kreativt skolarbete.

Sedan skolan öppnade 1971 har Susan Humphries och hennes kolleger förvandlat en steril asfaltgård till ett fantasieggande lummigt landskap som lockat fram nyfikenhet och lust att utforska, där unga människor lärt sig om livet. Sedan Susan Humphries pensionerades 2003 har efterföljande ledning och arbetskollektiv fortsatt att arbeta utifrån Coombes grundfilosofi om att skolans utemiljö, dess landskap, är barnens största och viktigaste klassrum. Skollandskapet har betraktats som en levande lärobok och ett gigantiskt laboratorium. 

Susan Humphries slutade inte arbeta med skolans utemiljö utan har hållit kontakten med skolan som en slags senior advisor. Men tyvärr har inte arbetet med att brett förankra synsättet gjorts på ett sådant sätt att det verkligen skulle kunna leva vidare utan sin eldsjäl. Skolgården var skapad, förvaltad och skött under skolans glansperiod för att på alla sätt möta barn på deras egen nivå – bokstavligen. Fruktträd planterades och beskars så att frukterna kunde plockas ner av ett mycket litet barn, hus byggdes i träden och blev till laboratorier där en inte behövde vara rädd för att spilla och slaska. På skolgården fanns amfiteater, kojor och konstinstallationer, mikrobiotoper, dammar, får och höns. Skolan hade sitt eget Stonehenge – ”Coombeshenge”. Det ingick i ett sinnrikt system av stenar och block från Storbritanniens alla hörn som bildade ett Geology Trail. 

I novembermörkret flammade elden på skolgården. Barnen byggde modeller av London med hus i papp och glada färger. Elden tog fart i bagarens hus på Pudding Lane och spred sig så hela stan brann ner. Barnen bevittnade förödelsen.

Fågel Fenix tillverkades och brändes upp också den och blev till en hög med aska. Allt har ett slut, ville lärarna berätta, allt går under förr eller senare, men det måste inte vara farligt. Döden är en förutsättning för livet. Något nytt kommer att spira ur askan. 

Förstår barn det här? Nej, kanske inte nu, menade man på Coombes, men senare i livet kommer de att göra det. De bär på minnen som förr eller senare väcks till liv, kanske när de kommer tillbaka till en plats som väcker starka minnen till liv. En räcka av associationer sätter igång. Fysiska upplevelser som berör blir till minnen. Mötet med platsen – eller med andra platser som påminner om ursprungsplatsen – väcker minnena till liv: platsen är minnet. 

Nya upplevelser lades på så vis till andra. Teman kom tillbaka varje år men genomfördes aldrig på exakt samma sätt. Lager på lager av upplevelser förstärker och bygger på erfarenhet och kunskap, resonerade pedagogerna på Coombes. Här byggdes också med stor inblandning av vuxna från det omgivande samhället en stark gemenskap, en community.

Men nu har en epok gått i graven. Vi besökte skolan i förra veckan. Då berättade den nuvarande rektorn att de senaste fem åren har varit en turbulent tid. Förändrade villkor för skolans organisation, ledning och inriktning har successivt vänt utvecklingen på Coombes. Skolan har fastnat i en nedåtgående spiral. Stora delar av lärarkollektivet har lämnat skolan och det holistiska sättet att förhålla sig till lärande i ett landskap har vattnats ur. Utemiljön har slutat användas lika flitigt som tidigare och har sakta men säkert fått förfalla. Det statliga trycket på förbättrad kvalitet på undervisning och lärande måste nu prioriteras, hävdar rektorn – och det är klassrumsundervisning som är vägen dit.

Kommunen har gjort en säkerhetskontroll som visat att det fanns vissa risker med skolans berömda steninstallationer. Dessa har nu välts omkull, stenblock och stenskulpturer ligger huller om buller sedan några månader tillbaks. Barnen har bevittnat även den här förödelsen.

Det hade varit alldeles för dyrt att säkra och förankra dem på tillbörligt sätt, menar rektorn. Skolan har också röjt bort stora delar av de skogsliknande delarna i utemiljön så att barnen är synliga för vuxnas blickar. Hälsa och säkerhet står nu i fokus, hävdar rektorn, utemiljön får inte innehålla några risker.

Efter många år av eftersatt skötsel är det självklart att någonting behövde göras. Men det finns alltid ett val. Man kan välja att ta bort eller att reparera, och det finns alltid en historia att ta hänsyn till. Om man vill. Men det kan också finnas en lust att börja om från noll, att ha sitt eget vita ark att börja skissa på.

Det degenererade Romarriket gick under, men en ny värld spirade ur askan.  Det levande skollandskapet på Coombes, har av olika samverkande faktorer slutligen också dukat under. Minnet av Coombes School och eldsjälen, filosofen och konstnären Susan Humphries och hennes kollegers gärning lever vidare och har slagit rot på många platser i England, Europa och andra platser på jorden. Det pågår en slags pollinering av idéerna från Coombes glansdagar där Coombes ledord sharing and caring lever vidare. Det är på detta motto ett gott samhälle måste byggas – och som börjar där barn vistas och växer upp! 

Nu är dock själva rotsystemet till detta holistiska synsätt borta, det finns ingen källa att hänvisa till längre. Det är därför hög tid för en internationell kraftsamling. Stora värden går förlorade om krafter och kulturer som skapats under decennier – som vi sett i det här fallet – går att radera ut på bara några dagar.

Eldsjälar är bra, men det räcker inte. Vi behöver stabila, stödjande och gärna förvaltningsgemensamma lösningar. Lokalt utvecklingsarbete är lika viktigt som mer övergripande överenskommelser. Här har det globala skolgårdsnätverket International School Grounds Alliance ett gyllene tillfälle att agera på såväl nationell som internationell nivå.

Se till att Fågel Fenix återuppstår ur askan och kan flyga!

TITTI OLSSON & PETTER ÅKERBLOM har nyss kommit hem från sitt besök på Coombes School utanför London

Fotnot:

Under åren 2000–2002 följde Tankesmedjan Movium arbetet på Coombes School som dokumenterades i text och bild. Det blev en bok –  Skolgården som klassrum. Året runt på Coombes School – som gavs ut av Runa förlag 2002. Den dokumenterar en glansperiod i skolans historia och de både fyndiga och djupsinniga tankar som ligger bakom den världsberömda pedagogiken. Skolans dåvarande rektor Susan Humphries utvecklade under flera decennier både en filosofi och ett praktiskt förhållningssätt till barns lärande, där utomhusupplevelser och platsens möjligheter var centrala utgångspunkter för all personal på skolan. Hennes livsgärning förärade henne 2011 titeln hedersdoktor vid SLU.

Lyssna på bland annat Susan Humphries i filmen Green Grounds for Health and Learning

I STAD nr 21 har vi barnperspektiv i planeringen i fokus för vårt tema. Numret är ute den 28 maj.