Nyhet

Möte med japanskt stadsbyggande inspirerar

Publicerad 7 april 2016

Shinjuku i Tokyo. Informationsflödet är överväldigande i den täta staden. Affärer och restauranger finns inte bara i gatuplanet utan många våningar upp och även under jord.

 

Bebyggelsen i Japan är mycket tät och domineras av betong, stål och glas i förhållandevis små kvarter i rutnätsmönster. Trafiken är intensiv med motorvägar och järnvägar på viadukter genom städerna. Parker och grönområden är få och ofta privata. Är man dessutom intresserad av stadsbyggnad blir det än mer förvirrande eftersom det verkar saknas stadsplanering eller utgår från helt andra stadsbildningsideal. Alla byggnader är individuella och tar inte hänsyn till vad som finns intill.

 

Det verkar som om marknadskrafterna fått råda helt fritt då det blandas friskt i höjd, formspråk och med intensiva reklambudskap. Det är inte ovanligt med 30-våningshus intill gamla tvåvåningshus. Byggnaderna har dessutom inte någon lång hållbarhet utan byts ut med jämna mellanrum, i Tokyo är medellivslängden för en byggnad cirka 30 år.

 

Ständig förtätning

När en byggnad rivs ersätts den nästan alltid av ett högre hus. Staden förtätas därför hela tiden och man räknar med att Tokyo ökar med 100 000 invånare varje år. Detta i en sammanhängande stadsbildning på närmare 35 miljoner invånare (flera ihopväxta städer runt Tokyo).

 

Men om man börjar lära känna städerna bättre och söker kunskap om stadsbyggandet i Japan upptäcker man en lång stadsbyggnadstradition och en hel del kvaliteter i de moderna stadsbildningarna. Det är just i det annorlunda förhållningssättet till staden och hur den skall utformas som det finns spännande upptäckter som kan ge inspiration för stadsbyggandet på andra platser i världen. Vi tar lätt för givet att den västerländska stadsbyggnadstraditionen har erövrat hela jorden men i Japan finns en annorlunda tradition och utformning som i många hänseenden är mer flexibel och varierad.

 

Kanske är det dags att uppvärdera det japanska stadsbyggandet för att ge oss inspiration inför framtida utmaningar precis som vi hittat inspiration inom arkitektur från de traditionella japanska husen och i trädgårdskonst från de japanska trädgårdarna.

Första huvudstaden

De första japanska städerna skapades för cirka 1500 år sedan och hade kinesiska förebilder. Nara var den första huvudstaden i det rike som höll på att växa fram på 600-talet enligt vår tideräkning. Kring år 800 flyttades huvudstaden till det som idag är Kyoto och en stadsplan i rutnätsmönster lades ut enligt kinesisk förebild. Gatornas riktning var viktig liksom placering av palats och tempel.

 

Därefter inträdde perioder då Japan var mer slutet mot omvärlden och utvecklingen av kultur och samhällsliv fick nya unika uttryck. Den sista nästan helt slutna perioden var från cirka år 1600 fram till 1860-talet, då USA tvingade landet att öppna sina gränser för handel och kulturutbyte. Japan inledde då en mycket medveten modernisering och industrialisering för att komma ikapp västvärlden. Landet blev mycket framgångsrikt och lyckades bli den nästa största ekonomin i världen efter USA på 1980-talet.

 

Nästan allt vi idag ser i de japanska städerna är skapat sedan 1950-talet. Samtidigt levde mycket av äldre traditioner och tankemönster kvar parallellt med moderniseringen vilket gör det japanska samhället extra spännande. Det ser i många avseenden ut som i väst men är samtidigt mycket annorlunda. Några av de aspekter som skiljer traditionellt japanskt stadsbyggande från västerländskt är bland annat flerkärnigheten, förgängligheten, avsaknad av symmetri, rumsligheten, horisontaliteten och blandningen av stilar.

Drabbande katastrofer

Japan är ett land som är utsatt för många naturkatastrofer. Jordbävningar, tsunamier och vulkanutbrott är vanliga, liksom orkaner och jordskred. Den äldre bebyggelsen, som nästan helt var byggd av trä, utsätts därför regelbundet för eldsvådor och skador. Dessutom är klimatet i Japan mycket fuktigt under sommarhalvåret och trä bryts ner fort. Tokyo förstördes till stora delar under den stora jordbävningen 1923 och sedan igen av bombningarna 1944-45. Byggnader har därför haft en kort livslängd, särskilt i stadens täta affärs- och hantverkskvarter. Man tvingas därför att tänka i förnyelse mer än bevarande.

 

Det feodala slottet var centrum i de japanska städerna och samlade affärsmän, hantverkare och underhållning i en krans i stadens utkant. Närmast slottet fanns aristokratin, krigarklassen, det vill säga samurajernas villor med trädgårdar. Det blev därför en gles bebyggelse i centrum med mycket grönt och tätare ju längre ut i stadens utkant man kom. Vid infartsvägarna in till staden och slottet fick kransstaden många centrumbildningar med extra intensiv kommers.

 

Detta är tvärt emot den europeiska stadsbyggnadstraditionen med kyrkan, torget och handeln i centrum, omgiven av den tätaste bebyggelsen och sedan allt glesare ju längre ut från centrum man kommer. Denna bild har delvis förändrats genom senare tiders förtätning men huvuddragen finns fortfarande kvar.

Öppet och flexibelt

Många är säkert bekanta med det traditionella japanska husets öppenhet och flexibilitet. Golv och tak blir de viktiga elementen medan väggar består av flyttbara ljusgenomsläppliga skivor, som kan avskärma många rum eller öppnas upp helt, allt efter behov. I det västerländska byggandet har väggen varit det viktiga elementet som skärmar av och har öppningar för dörr och fönster. Det blir två helt skilda förhållanden till rumslighet och detta går igen även i gatumiljön. Traditionella handelskvarter öppnades upp dag- och kvällstid mot gatorna och de främre delarna av husen blev en del av gaturummet. På natten stängdes husen med träskjutdörrar och blev slutna fasader.

 

Det traditionella japanska huset saknar tydliga avskiljande väggar och öppnar sig mot den vackra trädgården.

 

Samurajernas villor var dock på samma sätt som i medelhavskulturerna omgärdade av murar som skilde gaturummet från trädgården. Även templen och tempelträdgårdarna var muromgärdade. Gaturummen blev därför kanjonlika med portar in till världarna bakom murarna. Detta förstärkte det vakuum i stadsmiljöns intensitet som förr fanns i den centrala delen av staden.

 

Torget spelade inte någon viktig roll i staden utan det var broarna över floder och kanaler som blev de viktiga mötesplatserna, tillsammans med gatorna och templen. Vattenvägarna var också viktiga kommunikationsleder innan bil- och spårbunden trafik slog igenom och där de mötte landväga kommunikationer uppstod viktiga knutpunkter. Broarna byggdes ofta breda och genom sin bågform gav de en god utsikt över kringliggande stadslandskap.

Området viktigast

I den japanska staden är inte gatan utgångspunkten för platsen på samma sätt som i väst. Här är det området som utgör indelningen och även adressen. Gränserna mellan områdena går ofta i gatan och olika sidor på samma gata kan därför tillhöra olika områden. Gatan blir förbindelser mellan de viktiga kvarteren i stadsdelen och inte huvudstrukturen som i väst. Detta framgår tydligt på äldre kartor och än idag saknar Tokyo gatuadresser utan utgår från en områdesindelning där varje kvarter får ett nummer och sedan varje fastighet i kvarteret ett annat nummer.

 

I det västerländska stadsbyggandet är symmetri så vanligt att vi tar det för givet. I Japan är det inte alls på samma sätt. Här har symmetri setts som något tråkigt och oharmoniskt. Vi ser samma mönster i trädgårdarna, byggnadernas planer och fasader och i stadsplaneringen. När man byggde en kopia av Eiffeltornet som tevetorn i Tokyo på 1950-talet hamnade det inte som i Paris mitt i stora axlar utan som ett utropstecken utan någon koppling till omgivande gator och bebyggelse. Så är det även med de gamla slotten i Japan, de ligger aldrig i en symmetrisk plan utan man närmar sig slottet som en medeltida borg på smala slingrande gångar och genom många portar. För ett västerländskt öga kan därför mötet med olika stadselement kännas ovant och överraskande då de inte ligger där man förväntar sig att finna dem.

Få landmärken

I de gamla japanska städerna fanns det få landmärken förutom slottet. Det västerländska byggandet har länge strävat uppåt med kyrkor, torn och spiror. Förutom pagoden, som importerad byggnadsform från Kina, saknades landmärken i äldre japanska städer. Det var en tät tvåvåningsbebyggelse som bredde ut sig med enstaka brandtorn för att kunna spana ut över bebyggelsen. Det är först i sen tid som höghusen gjort sitt intåg och precis som för Tokyotornet verkar de slumpvis utplacerade.

 

För att minska brandrisken skapades breda avenyer som brandgator i trähusbebyggelsen. Dessa har utvecklats till huvudgator för biltrafik och tidigare spårvagnar. I rutnätsstaden finns sedan en stor variation i bredd på gaturummen ner till bara några meters bredd. Höjden på fasaderna har reglerats för att inte skugga gatan och grannfastigheter för mycket. Normalt är tillåten bygghöjd 1,25–1,5 gånger bredden på gatan. Detta skapar ett typiskt mönster med höga hus längs de breda gatorna och lägre bebyggelse längs de små gatorna.

 

Det innebär att på en liten tvärgata till en huvudgata ligger tvåvåningshus medan huvudgatan har 10-våningshus och högre. Stadsdelarna liknar vad som skapades i Västra hamnen i Malmö under Bo01, med en högre skyddande byggnadsmur utåt och sedan allt lägre bebyggelse inåt mitten av stadsdelen med små gator. Småstadsidyllen lever därför nära intill storstadens huvudgator. 50 meter från en huvudgata kan det ligga små restauranger på en smal bakgata nästan helt utan trafik.

 

Ofta enkelriktat

Återvändsgator saknas nästan helt medan de smala gatorna ofta är enkelriktade. Detta gör att framför allt gående och cyklister kan ta sig igenom en stadsdel på nästan hur många sätt som helst och merparten på smågator med mycket lite trafik. Mindre gator saknar också trottoarer och bilar och fotgängare färdas i samma plan där bilarna blir än mer försiktiga. De bredare avenyerna har nästan alltid breda trottoarer som är delad i en del för gående och en del för cyklister. Staden blir därför mycket cykelvänlig även om det uppstår problem då många även cyklar på trottoarer som endast är avsedda för gående.

 

Något som är unikt för Japan är förmågan att blanda gammalt och nytt och olika stilar. Även i moderna hus finns det ofta traditionella rum med tatamimattor och skjutdörrar med rispapper. Även i gatumiljön blir man förvånad över hur moderna byggnader kan ha en klassisk fasad utanför en restaurang påklistrad på den nya.

 

Denna förmåga att blanda nytt och gammalt och olika stilar är extra tydlig i de individualistiskt utformade husen som utrycker sin identitet oberoende av grannarna. I den västerländska stadsbyggnadstraditionen, med gamla stadskärnor och respekt för helheten, är detta kanske det mest provocerande med den japanska staden. Det japanska huset tillhör ägaren och är inte på samma sätt en del av det gemensamma gaturummet. Arkitekterna har därför också mycket större frihet i gestaltningen och verkar inte lika styrda av trender som i väst.

Höghus i ring

Något som är inspirerande i den täta stadsbildningen är hur centrumbildningarna har vuxit fram kring knutpunkter i kollektivtrafiken. I en ring runt centrala Tokyo ligger höghusen koncentrerade kring ett antal stationer. För den som pendlar från en förort in till centrum passeras varje dag ett centrum med all den service som kan önskas. Flera av tåglinjerna in till staden är privatägda och för att locka hemmaarbetande och ungdomar in till staden utanför pendlingstider har bolagen även satsat på varuhus och nöjescentrum vid stationslägen. Av rent kommersiella intressen har därför kollektivtrafiklägena utvecklats till stadens centrum. Här finns mycket att lära för det svenska stadsbyggandet för att göra kollektivtrafiken mer attraktiv.

 

Ofta har järnvägsbolagen köpt upp mark utanför staden och verkar som byggherrar genom att uppföra nya bostadsområden. Hela samhället byggs därmed upp efter kollektivtrafiknätet och optimeras för att så många som möjligt skall resa med tåg.

 

Izumi garden ligger centralt i Tokyo med mycket högt exploateringstal men ändå flera inbjudande gröna miljöer. I bakgrunden syns motorvägen som går på pelare genom staden och byggdes redan 1964.

 

En annan sak som är spännande är den tredimensionella staden, där man som fotgängare rör sig både under och över gatuplan samt har stadens utbud i många plan både under och ovan jord. Genom att ge möjlighet för gående att röra sig ovanför biltrafiken ökar rörligheten avsevärt och man rör sig mellan kvarter på broar och längs underjordiska affärsgator. I Sverige har vi inte den tätheten som krävs för att kunna bygga under mark men att förlägga gångtrafik en våning upp kunde utnyttjas mer vid nya täta exploateringar.

Stor flexibilitet

Det är påfallande hur flexibel den täta japanska staden med sin varierade bebyggelse och byggnadshöjd är när det gäller förändringar. Här finns en mångfald av olika byggnadstyper, ålder, lägen och hyresvärdar på en mycket liten yta. Om hyran blir för hög på en huvudgata kan man flytta in på en sidogata bara 50 meter bort. I samma kvarter kan det finnas ett mycket stort utbud av olika affärer och serviceinrättningar beroende på vilken sida man befinner sig på. Bor man i ett hyreshus inne i de lugnare delarna av stadsdelen är buller inte något problem och det finns ett stort utbud av service och handel samt troligen en tunnelbanestation inom gångavstånd.

 

Många upplever dock en stor brist på gröna miljöer. Under tillväxtdecennierna under andra halvan av 1900-talet gavs inte de gröna miljöerna företräde och de offentliga parkerna är få. Men antalet gröna miljöer ökar stadigt i den lilla skalan. De senaste 20 åren har flertalet exploateringsprojekt inneburit höga hus som ofta dragits in från gatan för att kunna byggas högre. Där det tidigare fanns tät två- och trevåningsbebyggelse har det istället kommit ett höghus på 25 våningar samt en mindre park runt huset eller intill.

 

Mera grönska vid förnyelse

Att tillföra grönt är idag en medveten strategi vid förnyelse och antalet ”fickträdgårdar” och miniparker växer stadigt. På många av stadens varuhus finns takträdgårdar och även kontorshusen har allt oftare gröna tak och möjlighet för de anställda att nyttja trädgården. Gröna väggar har också blivit allt mer populärt och påverkar stadsmiljön på ett positivt sätt.

 

Den som besöker Japan bör höja blicken från kaoset i gatumiljön och den anarkistiskt individualistiska bebyggelsen och se de kvaliteter som trots allt finns där. Kvaliteter och traditioner som kan ge oss inspiration genom sitt annorlunda förhållningssätt och stora flexibilitet. Ströva gärna omkring och upptäck staden både i nya projekt och i gamla småskaliga stadsdelar.

 

TEXT OCH BILD: PER BLOMBERG

 

Mer information och anmälan till Moviums studieresa till Japan 10-20 november 2016.

 

Läs mer

Vill du läsa mer om japanskt stadsbyggande rekommenderas den australienska arkitekten Barrie Sheltons bok ”Lerning from the Japanese city – Looking east in urban design”. Publisher Routledge, Taylor and Francis group. London and New York.

 

Per Blomberg är arkitekt, verksam i svensk kommunal förvaltning. Han har tidvis varit bosatt i Tokyo och tillsammans med hustrun Hiromi är han reseguide i den studieresa till Japan som Movium anordnar 10-20 november 2016 i samarbete med resebyrån JTB Sweden.

 

Hiromi och Per Blomberg

Sidor