Du är chefredaktör för Tidskriften STAD, som ges ut av Tankesmedjan Movium. Vad ska du göra på Järvaveckan? ​

– Jag har blivit ombedd av Ahmed Abdirahman, Järvaveckans grundare som leder politikerveckan via föreningen The Global Village, att moderera panelsamtalen under lördagen den 16 juni. Det är en stor ära! Temat för dagen är Bostad och stadsmiljö.

Järvaveckan är en politikervecka – är stadsutveckling en politisk fråga? 

– Tankesmedjan Movium är ju en opolitisk tankesmedja men vi arbetar med frågor som får betydelse för politiken, och som också påverkas av politiken. Att ha ett hem är en mänsklig rättighet och ett hem är någonting långt mycket mer än tak över huvudet – ett hem har med känslan av identitet att göra, med trygghet. Ett hem sträcker sig långt utanför husets väggar – det handlar om kvarteret, om stadsdelen och hela omgivningen, om sammanhanget en befinner sig i. Jag citerar gärna författaren Kerstin Ekman som sagt: Vi kom inte hit för att bygga ett samhälle. Vi kom hit för att leva ett liv med varandra. Hur vi tillsammans kan skapa ett sätt att leva tillsammans, som måste vara målet med stadsutveckling, blir alltså en stor politisk fråga. 

Vilka andra finns med i samtalen som du ska hålla? 

– Det är tre paneler som avlöser varandra: i Medborgarpanelen deltar Norra Järva Stadsdelsråd och jagvillhabostad, i Näringslivspanelen samtalar jag med White Arkitekter, KTH, Hyresgästföreningen, ByggVesta Development AB och Fastighetsägarna Stockholm. Sist på eftermiddagen står representanter från samtliga nio partier på scenen, redo för samtal i Politikerpanelen: S, MP, V, M, C, L, KD, SD och FI. 

Vad hoppas du samtalen ska leda till? 

– Jag vill få deltagarna att just samtala och inte debattera med varandra. Jag vill inte ha några dueller, jag tycker illa om de där stridstermerna som omedelbart förutsätter olika ståndpunkter och att en börjar slå varandra i huvudet med egna argument. Det är inga samtal. Jag hoppas istället kunna få deltagarna att lyssna på varandra och höra vad de andra faktiskt säger och utifrån det finna gemensamma nämnare snarare än att fokusera på det som skiljer dem åt – kanske till och med få dem att reflektera över hur de skulle kunna samverka, inte minst gäller detta förstås politikerna. Jag tror att vi idag, i en mycket föränderlig och orolig tid, måste skapa ett klimat som bygger på tillit snarare än att sprida än mer rädsla och oro. Ska vi leva tillsammans måste det bygga på att vi hyser tillit till varandra. En stad – en ort, ett samhälle – är inte en miljö som bygger på konsensus, tvärtom – det handlar om att våga se den andra, att acceptera den som inte är som jag själv. Att stå ut med, och utveckla någonting, trots eller tack vare olikheter och friktion.