Du är barnkulturdesigner och arbetar i den ideella föreningen Växtverket i Malmö. Grattis till beviljat bidrag från Allmänna arvsfonden! Ert projekt handlar om hur man kan skapa lekfullare och tryggare stråk för barn och unga i staden så deras rörelsefrihet åter kan öka. På vilket sätt skall ni jobba med den frågan?

– I projektet ”Gatulabba” kommer vi inte bara att visionera kring framtidens gator med barn och unga utan handgripligen göra prototyper i skala 1:1 – det vill säga att barnen konstruerar, testar och utvärderar storskaliga modeller av sina idéer. Sen bjuds allmänheten in på gatufester och får uppleva hur en barnvänligare stad skulle kunna se ut.

Foto: Heather Oldby

Varför är det här projektet viktigt?

– Vi gör detta för att se om det går att öka barns rörelsefrihet i våra städer. Under den senare halvan av förra århundradet har möjligheter för barn att leka, särskilt utomhus med andra barn, ständigt minskat i västvärlden. Bilismen är en stor bidragande orsak till det. Barn får inte gå ut på gatorna själva och leka längre. Att våra barn instrueras, hanteras, övervakas och kontrolleras av vuxna mer än tidigare generationers barn handlar ju egentligen om att vi vill barnen väl. Eftersom vi älskar dem så mycket vill vi inte att de ska missa några möjligheter, men heller inte utsättas för risk, fara eller smuts om det kan undvikas. Men genom den här välviljan riskerar våra barn samtidigt att förlora något viktigt – att få skapa sina egna vardagsäventyr. De får färre möjligheter att lära sig att fatta egna beslut och ta egna initiativ.

Vilka färdigheter behöver barn extra mycket idag?

– Alla de färdigheter som rustar dem för den osäkra framtid vi står inför. Det handlar bland annat om anpassningsförmåga, kreativitet, autonomi och initiativ. Sådana färdigheter behövs för att en individ ska kunna styra och hantera sig själv. Om vi inte låter barn lära sig att ta kontroll över sina egna liv, hur kan vi då förvänta oss att de ska växa upp och utveckla de färdigheter de behöver som vuxna? Gatulabba-projektet är ett steg i en lång strävan. Vi behöver sikta mot en framtid där vi föräldrar vågar släppa ut våra barn att leka på gatorna igen.

I bygg- och odlingsleken på Guldängen har ni samarbetat med forskare på SLU. Fortsätter samarbetet i detta projekt?

– Absolut. Att mäta barns och ungas känsla av meningsfullhet kräver fungerande mätmetodik och kring det har vi redan i ansökningsprocessen samarbetat med forskare på SLU. Detta samarbetet fortsätter genom hela Gatulabba-projektet. För om vi kan legitimera att de metoder som arbetas fram ger faktiska resultat ökar chansen att fler kommuner vågar ta steget och satsa. SLU hjälper också till med råd, stöd och spridning.

Foto: Sara Stiber

Behövs det nya metoder?

– Att involvera barn i stadsutveckling har kommit till ett vägskäl: ska vi fortsätta att arbeta med barnkonsekvensanalyser eller är det dags att ta nästa steg? Vi behöver utveckla kunskap kring att identifiera i vilka processer barns medverkan behövs, och metoder för att göra dessa processer effektiva och meningsfulla. I de metoder vi vill testa syns och stärks barns kompetens – som att låta dem bygga stora prototyper i skala 1:1 och arrangera gatufester, där de själva kan föra sin talan. Vi tycker att detta är intressant. Det bygger på snabba interventioner med snabba resultat, vilket är meningsfullt ur barns perspektiv. Vår förhoppning är att gatufesterna kan fungera som en megafon för att främja ett lokalt och nationellt engagemang för barnvänliga städer.

Ni har ju kämpat i med- och motgång för att få medel och kunna hålla igång och utveckla er uppskattade verksamhet. Vilket medskick vill du ge till liknande organisationer som vill starta odlings- och bygglek i sin kommun?

– Det krävs tillit och mod! För att få till en plats där barn kan känna sig fria och tillåtna att själva såga, borra, konstruera knasiga kojor, klättra, tälja, elda och hänga med bin behövs det personer i personalen som är trygga i sig själva och som vågar lita på barnens förmåga. Personal som inte börjar sätta upp regler längs vägen om att barnen kanske ska snickra efter ritningar, eller använda “barnverktyg” (vilket innebär att barnen aldrig kommer lyckas bygga klart nåt), eller inte ska få använda det ena eller andra verktyget längre. Vi vuxna kan vara rädda för att bära ansvaret om olyckan skulle vara framme. Den rädslan leder till stela och tråkiga barnmiljöer som inte utmanar barnen så att de utvecklas. Den rädslan måste vi arbeta med om vi på riktigt vill ta ansvar för barnen.

Foto: Sara Stiber

Har ni gjort några misstag ni kan tipsa andra om att undvika?

– Ja, och vårt andra medskick handlar därför om strategi. Vi gjorde misstaget att bara prata med kommunala tjänstemän under några år i början. De hade inte möjlighet att på egen hand göra verksamheten permanent. För att få till en verksamhet som får vara kvar behöver man antagligen uppvakta både politiker och tjänstemän och få dem att förstå behovet av en sådan här viktig verksamhet.

Berättat för Lena Jungmark