När ska samhället gå från ord till handling och på riktigt integrera ett barnperspektiv i stadsplaneringen? Har samhället råd att avstå? Frågan stod i centrum för konferensen Får barnen plats i framtidens städer, som hölls på ArkDes den 20 mars.

Riksarkitekt Helena Bjarnegård frågar i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet (20 mars) om samhället har råd att inte inkludera barns rätt till en god gestaltad livsmiljö. Frågan är retorisk och svaret är givetvis nej. Att vilja är dock inte detsamma som att handla. Så var finns hindren?

Helena Bjarnegård satt med i panelen som avslutade konferensen Får barnen plats i framtidens städer som hölls den 20 mars i ett fullsatt auditorium på ArkDes i Stockholm. Debattinlägget i SvD var sprunget ur den brännande aktuella fråga som skulle belysas ur olika perspektiv under konferensdagen: Varför får inte barnperspektivet genomslag i stadsplaneringen? Sverige var under 1900-talet internationellt känt för god stadsplanering med barnens behov i fokus. Det ryktet har vi inte längre. Folkhälsomyndigheten ville tillsammans med Boverket, ArkDes, Arwidssonstiftelsen, Tankesmedjan Movium, och Nätverket BUMS, belysa det vägval samhället just nu står inför, då tusentals skolor och förskolor skall byggas de närmsta tio åren.

Barns liv omfattar lek, och har alltid gjort så. Lek förutsätter miljöer som ger spelrum för fantasin samt rejäla ytor. När barn kan ta ut sina rörelser i leken mår de bra. Barn är inte annorlunda nu – hur kommer det sig då att det inte längre planeras för dem?

Catharina Nolin, professor i konstvetenskap, Stockholm universitet, gav ett historiskt perspektiv på hur planeringen med barn i fokus har sett ut under 1900-talet. Hon kunde ge rad exempel på hur barns miljöer alltid haft en koppling till parkmiljöer, liksom till utbildning och fostran. Under lång tid integrerades barns lekmiljöer i offentliga parker, och präglades av tanken att barn skulle kunna leka i en trygg (och hygienisk) miljö, träffas och skapa relationer, och på så vis fostras in i det sociala samspel som samhället bygger på. På 1960- och 70-talet kom bygglekarna, där barns kreativitet och skaparlust fick fritt spelrum. I dag är Karlstad den enda staden i landet som har en obruten tradition av bygglek.

Emelie Brunge är landskapsarkitekt på Nyréns och har under flera år påtalat bristerna i planeringen och utformningen av dagens barnmiljöer. Utsläppsgårdar på förskolor, en gång tänkta som uppsamlingsplats innan man promenerar iväg till en lekpark, har blivit standardmodell för många nybyggda förskolors utemiljö. Detta är inget storstadsfenomen, och beror inte alltid på förtätning, utan förekommer även i städer där det inte råder platsbrist, påpekade Brunge. Det är alltså en trend.

I dag planeras förskolor med upp emot 20 avdelningar. Var ska alla dessa barn få plats? En alltför liten yta kan inte kompenseras med samutnyttjande av en bostadsgård – eftersom även ytan på bostadsgråden krymper, liksom ytan för kvartersparker. Alla miljöer krymper och ingen av dem håller för det tryck de utsätts för. Inslagen av växtlighet försvinner och gummimattor och konstgräsmattor gör sitt intåg. ”Konst” och ”gräs” är var för sig två vackra ord, påpekade Emelie Brunge, men vad det handlar om i verkligheten är plastmattor. På tak kan växtlighet – exempelvis de stora träd som arkitekter är så bra på att rita in på sina visionsbilder – knappast växa, eftersom det saknas jorddjup, miljön är utsatt för sol och vind och verklighetens takträdgårdar blir sällan visionsbildens grönskande oas.

Befriande var att lyssna till författaren Emma AdBåge, som skrivit Augustprisvinnande boken Gropen (för övrigt present till alla talare på konferensen), där barns kraft och kollektiva förmåga att hävda sin rätt till lustdriven lek, skildras genom en geggig lekgrop – som funnits på riktigt, och fortfarande existerar i författarens hemkommun Mantorp i Östergötland. Vuxnas oro och oförstående inställning till lekens drivkrafter går så långt att Gropen fylls igen, men barnen återtar rummet och skapar Högen. Arkitekturskribenten Dan Hallemar har i Expressen liknat barnens agerande vid en kraftfull reclaim the city-manifestation. Gropen ska man inte tolka så bokstavligt, menar AdBåge, det kan vara vilken plats som helst där barn kan finna utlopp för sin kreativitet.

Och det är precis där utmaningen i planeringen ligger: Var ska barns kreativitet, lek, återhämtning, utforskande – på egna villkor – få rum?

Skolverket, som haft regeringens uppdrag att utreda om det behövs mer rörelse i skolan kan inte lyfta fram tillräckligt med vetenskapliga studier som stärker sambandet mellan rörelse och inlärning. Sabina Westerlund, utredare från Skolverket, kunde bara konstatera att mer rörelse inte missgynnar barns lärande. Däremot finns det belägg för sambandet mellan hälsa och rörelse. Men Skolverket yttrar sig aldrig om platsen där barn ska kunna röra sig, hos Skolverket finns inget stöd att hämta för kravet på större ytor för barns utemiljöer, inte ens när det handlar om hälsofrågan.

Dr Dean Kriellaars, University of Manitoba, Kanada, talade om hur stadsmiljön kan planeras och utformas för att utveckla människors fysiska kapacitet. Han poängterar vikten av att öka sitt spektrum av rörelse och stärka tilliten till den egna kroppen, physical literacy. Fysisk och psykiskt välmående hänger tätt samman och påverkar ömsesidigt varandra. Kriellaars poängterade att rörelse måste kopplas till lust, inte till nytta. I hans hemstad Winnipeg har man insett behovet av att skapa variationsrika lustfyllda miljöer i staden där alla, barn och vuxna, kan vara fysiskt aktiva.

Vissa promenadstråk får förbli isiga vintertid för att människor ska träna på att gå på halt underlag. På stadens isbelagda vattendrag tar sig människor fram på skridskor. De möts, umgås, leker och sportar och tar sig från plats till plats. Detta utmanar, uppmuntrar och lockar till rörelse och alternativ mobilitet.

Riksarkitekt Helena Bjarnegård menar i sitt debattinlägg i SvD att vi kan ändra kurs och gå mot en sammanhängande och hållbar stadsplanering, som sker med långsiktiga mål, och där människan sätts i centrum. Staden, hävdar hon, ska fungera för människor i alla åldrar.

Hur har det då slutligen kunnat bli så fel?

Helena Bjarnegård sa i den avslutande paneldebatten att samhället fortfarande sitter fast i sitt stuprörstänkande, att vi inte ser till helheten. Men den behöver vi se, sa hon. Tidigare finansierade offentliga medel bostadsbebyggelsen, där barnen hade mycket plats. Idag är bostadsbyggandet privatfinansierat. Det blir projektinriktat, man betraktar intet helheten utan ser till projekt för projekt och styrs av krav på lönsamhet, sammanfattade Helena Bjarnegård.

Slutligen ställde dagens moderator Veronica Hejdelind, Arwidssonstiftelsen, frågan när vi ska våga ta steget fullt och gå från ord till handling. Ingen gav henne något riktigt radikalt svar. Men konferensen var en viktig manifestation och stark samling för frågan. Vad händer nästa år, 2020, då barnkonventionen blir svensk lag? Kan det vara ett lagbrott att skapa knappa, och näst intill obefintliga platser för barn och unga i staden? För det krävs en rättslig prövning av barnkonventionen. Låt oss se hur det går med den saken.