Vuxna kalkylerar med att det kan gå snett och tycker att det är okej. Men när det gäller barn som utmanar sig själva tycks det ofta vara tvärtom. Vad är det egentligen som är farligast – att anta en utmaning eller ständigt skyddas från att göra det?

Idag tycks föräldrar och andra vuxna gå in för att skydda barnen från allt som kan vara riskfyllt. Detta är en trend på många håll i världen där vuxenvärlden strävar efter att ”slå in barnen i bubbelplast” med en påklistrad skylt där det står AKTAS.

Nationella standarder

Nationella standarder för lekutrustning utomhus används både i USA och bland EU:s medlemsstater. Detta har ökat marknaden för färdiga lekredskap samtidigt som standarderna bidragit till att tona ner betydelsen av naturlika miljöer med träd, buskar, stenar, sand och vatten. Det finns ett samband mellan barns lek och vuxnas oro för skador och olyckor som intresserar lekredskapsproducenterna. Här möjligheter att tjäna pengar. Detta fenomen är särskilt påtagligt i USA, där det kan medföra höga kostnader och få stora konsekvenser om man låter bli att rätta sig efter standarden. Lekredskapen ska vara certifierade efter de standarder som företagen själva skapat. Det gäller att ha ryggen fri!

I USA måste all lekutrustning som anses osäker avlägsnas. Särskilt skolor med låg budget brukar handla känslomässigt utifrån rädsla, och beställa den prefabricerade lekställningen som har lågt lekvärde men som varudeklareras som säker. I USA är det vanligt att föräldrar stämmer skolor och lekutrustningsfirmor om deras barn skadas på något sätt. Däremot är det inte vanligt att privatpersoner stäms eftersom möjligheten att få skadestånd är mycket större om man stämmer företag än privatpersoner.

Många namn

Sharon Danks är skolgårdsplanerare vid Bay Tree Design i San Francisco. Hon har funnit att överbeskyddande vuxna finns på många platser i världen men att de har många olika namn. I Sverige säger vi curlingföräldrar, i USA Helicopter parents och i Japan Ka-ho-go (som ordagrant betyder just överbeskyddande föräldrar).

I vissa länder är det barnen som får särskilda epitet: I Kanada kallas de Bubble-wrapped children, och i Storbritannien Children wrapped in cotton wool, i Taiwan kallas de antingen Greenhouse flowers (barn som växer upp i en kontrollerad miljö) eller Strawberry tribe (barn och tonåringar som inte klarar fysiska utmaningar eller stress – ”en jordgubbe ser bra ut men klarar inte av något tryck”).

Vad är det egentligen vi gör mot våra barn om vi låter detta fortgå? Vad händer med barnen om vi ser dem som ömtåliga, inkompetenta och oförmögna att göra bedömningar, som oförsiktiga, omotiverade att lära sig, eller som individer som kastar sig in i situationer som de inte kan hantera och som därför verkligen behöver skyddas?

Byt perspektiv

Bernard Spiegal är avdelningsdirektör på konsultföretaget Playlink, England. Han menar att vi måste vända på steken och se barn som tåliga, kompetenta personer som är försiktiga och kan göra egna bedömningar. Om barn förhindras att anta utmaningar i leken begränsar vi istället för att främja barnens möjligheter till social och motorisk utveckling och lärande. Vågar vuxna inte ta ansvar för att barnen får ett blåmärke eller bryter armen?

Barn leker inte lika mycket utomhus idag som när vi som är vuxna idag var små. Varför? Tycker barn att det är tråkigt att vara utomhus eftersom de inte har någonting att göra? Skillnaden idag mot hur det var för femtio år sedan är stor vad gäller lekmiljöer och var vi tillåter barn att leka. Förr fanns det – i större utsträckning än idag – vilda, naturliga platser som barnen samlades på och där leken utvecklades. Alla barn på gatan träffades och lekte utomhus.

Behovet av detta är fortfarande lika stort. Även idag behövs platser där barnen kan få utlopp för sin nyfikenhet och kreativitet och möjlighet att lära av sina erfarenheter. Bernard Spiegal är tydlig på den punkten: Har du ingen erfarenhet av att slå dig kan du inte förklara hur det känns och upplevs – och i förlängningen varken förstå din egen kropps begränsningar eller hur världen ser ut.

Viktig drivkraft

Vissa saker kan vi inte lära oss genom undervisning. Detta gäller till exempel det vi lär oss genom egen erfarenhet – som självförtroende, nyfikenhet, försiktighet, lämplighet och preferens, motståndskraft, smärta och meningen med smärta, att göra välgrundade val och att ta konsekvensen av de val man gör. Vi lär och utvecklas genom att själva få göra och uppleva. Allt detta innehåller potentiella risker, men samtidigt är möjligheten att få utmana sig själv en av de viktigaste drivkrafterna i barns lärande och utveckling.

Sharon Danks menar att vi både måste acceptera och uppmuntra barnens självklara lust att söka utmaningar på de platser där de vistas mest, inte minst på skol- och förskolegårdar.

Finns det föräldrar som oroar sig mer än andra för att det ska hända deras barn något? Ja, enligt Lisa Howard, landskapsarkitekt på Bay Tree Design, finns det tecken som tyder på att det finns ett samband mellan att vänta med att föda barn och att överbeskydda sina barn. Kvinnor i de västra och östra delarna av USA har i genomsnitt högre utbildning är kvinnor i de centrala delarna. I öst och väst föder kvinnor oftare barn senare i livet, vid 35-40 års ålder. Kvinnor i mellersta USA föder barn tidigare, vid 20-25 års ålder.

– Vi som har kunskap om hur viktig den utmanande leken är måste kämpa för alla barns rätt till detta, säger Sharon Danks.

Detta är den andra artikeln från ISGA:s andra internationella skolgårdskonferens som hölls hösten 2013 i Toronto. Fler artiklar:

Gränslöst samarbete motorn i global skolgårdsutveckling