När Helga Fassbinder, stadsplanerare och konsult, föreläser på Moviums Vinterkonferens 2012 – Livet i staden uppmanar hon auditoriet att se staden som natur. Hon menar att tekniken inte ensam kan rädda världen. Men vi kan göra det, genom hur vi tänker och hur vi använder tekniken. Staden är en stenöken som vi kan klä i en grön hud. Det levande gröna är, enligt Helga Fassbinder, ett byggnadsmaterial bland andra i staden.

Det finns, enligt Helga Fassbinder, en brist på kunskap inom grön arkitektur och grön stadsplanering. Ett ekologiskt systemtänk saknas, ett tänk som finns inom att finna inom landskapsarkitekturen.

Helga Fassbinder har tidigare uttryckt sina tankar i Movium Magasin – om livet i staden nr 2 1012 i sin artikel Se staden som natur, här publicerad i sin helhet.

SE STADEN SOM NATUR

Bara inom loppet av några få årtionden har förutsättningarna för livet i staden drastiskt förändrats. Koldioxidutsläpp och klimatförändringar, global befolkningsexplosion och fattigdom, minskning av naturresurser och biologisk mångfald – allt detta påverkar direkt våra livsvillkor. 

Medierna rapporterar dagligen. Såväl medborgare som politiker och experter är väl medvetna om vad som sker. Trots det är spåren av ett nytt sätt att tänka så gott som omärkliga i våra städer.

Processen går för långsamt. Vi måste se på staden som en del av naturen för att kunna lösa problemen långsiktigt, menar Helga Fassbinder, professor i stadsplanering med Wien, Amsterdam och Paris som arbetsfält.

Städer svåra att anpassa

Det är lätt att förstå att befintliga städer är svåra att anpassa utifrån förändrade krav. Historien har förstenat dem och förvandlat dem till monument över en redan svunnen tid – de har blivit till friluftsmuséer. Att genomföra anpassningar av städerna kräver innovationer, god inkänningsförmåga och initiativ från flera olika aktörer − och givetvis mycket pengar. 

Men varför är den mesta nybyggnationen fortfarande utförd enligt mönster som är uttryck för en förgången tid? Arkitektur och stadsbyggnad verkar i första hand vara innovativ på det estetiska planet. Den tar fortfarande sitt avstamp i modernismen snarare än att söka svaren på framtida utmaningar. 

Är det på det här sättet som vanans makt visar sig inom planering och byggande?

Nya tillvägagångssätt

Helt nya tillvägagångssätt och tekniska lösningar för ett hållbart byggande har ändå utvecklats. Å ena sidan finns teknik som avgränsar sig till en plats- och tidsbunden problemlösning, och som inte tar hänsyn till bieffekter och långsiktiga miljö-konsekvenser. Å andra sidan finns det en mer holistisk teknik, som inordnar sig i och söker sin optimering inom de naturliga kretsloppen.

Ett exempel på en teknik av det första slaget är artificiella träd, som är utvecklade för att absorbera koldioxid. Förespråkarna säger att de inte kostar mer än en bil. Men då har de inte beaktat och räknat med den miljöpåverkan, förbrukning av naturresurser vid tillverkningen och de kostnader för återvinning som produkten kommer att föra med sig.

Ett exempel på teknik av det andra slaget är livsmedelsproduktion i innerstäder, såsom det holländska utvecklingsföretaget PlantLab i Den Bosch föreslår: högteknologiskt reglerad grönsaksproduktion med låg vatten- och energiförbrukning och med ytterst begränsade transportbehov tack vare att anläggningarna finns i stormarknadernas källarutrymmen.

Den väsentliga princip som borde gå före allt annat vid om- och nybyggnation, samt vid utbyggnad av våra städer, är att så långt det bara är möjligt ta hänsyn till samtliga miljökonsekvenser i alla hänseenden. Den tyske sociologen Ulrich Beck har kallat detta reflexiv planering. Andra talar om ett holistiskt angreppssätt vid alla handlingar och beslut.

Vad menas då med reflexiv eller holistisk? Är det helt enkelt en annan beteckning för makroekonomisk? På ett sätt, ja. I praktiken finns det ju tillräckligt med modeller som kan räkna om samtliga effekter av en handling i pengar. Ett -exempel på detta är när värdet av ett träd beräknas, vilket i praktiken betyder ett högre skydd för värdefulla träd. Ändå är metoden inte tillräcklig. Begreppet holistisk är mer omfattande än så, likaså begreppet reflexiv.  De är förhållningssätt som innebär att man designar tekniska ingrepp så att de fungerar som stöd för naturliga processer.

Frågan blir då: Vad innebär detta förhållningssätt för om- och nybyggnation av våra städer? Vad måste vi göra?  Vad kan vi göra? Hur ska vi göra det?

Främmande kroppar

Storstäder är främmande kroppar i den organiska världen. De är i grund och botten klippiga ökenzoner med extra stora värmeutsöndringar på grund av onaturlig import av energi. Det är ett känt faktum att städer till stor del bidrar till uppvärmningen av vår planet.

Genom värmeisolering och mer grönska i städerna kan denna urban island effect sänkas väsentligt. I många länder har därför normvärdena för värmeisolering höjts. Men endast ett fåtal kommuner kräver gröna tak vid nybyggnation. Andra stimulerar att befintliga tak görs gröna genom subventioner.

Processen att göra städerna grönare går dock långsamt. Gröna tak är ännu inte ett krav vid nybyggnation i de flesta kommuner. Detta är häpnadsväckande. Att göra städerna grönare är jämförelsevis ingen dyr angelägenhet. Den är tvärtom effektiv på många sätt, till exempel för att reducera strålningsvärme, absorbera luftpartiklar och att minska koldioxidutsläppen. Grönska har utöver detta också en påvisbart positiv effekt på människors välbefinnande. 

Mer grönska skulle stödja den biologiska mångfalden. Enligt biologer är den dessutom högre i städer än i det omgivande jordbrukslandskapet. Det skulle skona oss från välmenande tekniska lösningar, till exempel pollineringsmaskiner, skapade för att lösa problemet med den utbredda bidöden. En sådan maskin har nyligen utvecklats av en student i London.

Dilemmat är bara: var finns det utrymme för mer grönska i staden?

Tidigare århundranden

Under tidigare århundraden anlades parker, stadens gröna lungor, för att förbättra det urbana klimatet. Med tiden har den urbana marken blivit så tättbebyggd och markpriserna skjutit så i höjden att nya parker bara kan realiseras i undantagsfall. De nya innerstadsparkerna inskränker sig till fick- eller fingerstorlek. Men det finns också nya möjligheter för att skapa ytor till parker i innerstäderna, som övertäckningen av järnvägsstationen Paris Gare Montparnasse, på vars tak Parc Atlantique anlades, och övertäckningen av motorvägen genom Linz i Österrike, som nu erbjuder plats för en park.

Även på de allra minsta utrymmen uppstår nu trädgårdar som brer ut sig på höjden istället för horisontellt på marken. Egentligen är ju gröna fasader inget annat än vertikala offentliga trädgårdar. Botanisten Patric Blancs vertikala trädgårdar är dyra att anlägga och sköta, men det finns också enkla lösningar. Dessa knyter faktiskt an till en gammal konst att försköna fasader med grönska, som upphörde först i och med modernismens estetik. Balkongodling pågår sedan urminnes tider. Med sina tak, fasader, gator och vägar erbjuder staden en uppsjö av möjligheter till gröna injektioner i liten skala.

Gröna injektioner

Gröna injektioner i den befintliga staden är beroende av aktiva medborgare som också tar egna initiativ. Med lite offentlig stöttning kan bostadsägare och hyresgäster stimuleras till gröna handlingar. Det kan handla om att lätta på byggföreskrifter och planeringsregler eller om att bidra med kunskap kring växtval och hjälpa till med skötsel. Parkförvaltningar kan till exempel låna ut liftarna som används vid trädbeskärningar för att det ska gå att komma högt upp och plantera på fasaderna.

Med hjälp av medborgarna kan grönska uppstå i det offentliga rummet på ett sätt som en parkförvaltning varken hade haft ekonomi eller arbetskraft till. Den har heller sällan en känsla för platsen.

Hur kan vi stimulera den här typen av åtgärder? Det krävs en initial gnista – och sedan kommer överraskande mycket igång. Ett exempel: Uppmuntrade av stiftelsen Biotope City, där jag själv är verksam, förvaltar en kommunalt tillsatt projektgrupp i Wien sedan 2009 fjorton kvarter i ett tätbebyggt 1800-talsområde, Gebiet Haslinger-gasse. Förutom byggtekniska åtgärder är deras uppgift att göra området grönare. Och de har engagerat en lokal skola i arbetet. Elever från olika klasser och lärare med olika ämneskompetens har hållit en rad workshops tillsammans med projektgruppen.

Information och uppmuntran

Den första workshopen handlade om information och uppmuntran. Attraktiva bilder visade skönheten och nyttan i naturen. Nästa workshop ägnades åt det praktiska arbetet. I en lokal på skolan visades olika växter och deras egenskaper, man sådde fröer i växtbäddar och funderade över var plantorna skulle kunna hitta sin ståndort bland de fjorton kvarteren. Därefter gjorde man studiebesök på olika platser i kvarteren. 

Skolgården och området framför skolan skulle få den första gröna injektionen. Eleverna åkte runt med sina små plantor och fröpåsar i jakt på lämpliga platser där de skulle kunna så och plantera. Alla var ivriga, inte bara elever och lärare utan också projektgruppen, som varken hade tillräcklig lokalkännedom eller vetskap om vilka växter man skulle kunna använda. Nu väntar alla på att grönskan ska växa sig frodig och bre ut sig.

Parallellt med arbetet med skolan ordnade projektgruppen också en workshop som vände sig till företrädare från olika förvaltningar i Wien, experter från universitetet, boende och fastighetsägare. Under en eftermiddag diskuterade de alla argument för gröna injektioner och möjligheterna att realisera dem. De tog också upp alla tänkbara hinder.

Uppmuntrade deltagare

Samtidigt som mötet uppmuntrade deltagarna till gröna handlingar kunde projektgruppen samla in många − användbara tips − även om hur man kan övervinna mentala barriärer och få ovilliga tjänstemän på sin sida, eller till och med överlista dem. När staden görs grönare handlar det inte bara om att övertyga privata fastighetsägare och hyresgäster, utan också om att tjänstemän ska vilja bemöta aktioner i det offentliga rummet. 

Det är inte alla tjänstemän och kommunanställda som har beredskapen, visheten och modet att avstå från sin maktposition när det handlar om att tillåta en meningsfull ny företeelse som går emot reglementet.

Ett liknande arbetssätt som vid samarbetet med skolan användes 2010 när man planerade en av centrala Wiens nybyggnationer. En byggherre var beredd att bygga etthundrafemtio lägenheter för gruppboenden, helt och hållet täckt av grönska. I utemiljön skulle det finnas vatten. Där skulle fåglar och insekter kunna finna boplatser. Den skola som var med i det här projektet arbetade på samma sätt som i Haslingergasseprojektet. Entusiastiska elever samlade idéer, diskuterade dem med arkitekten och byggherren och testade dem på plats. Nu återstår det för dem att vänta på bygglovet. Byggstarten kan ske tidigast nästa år.

Stort plus

Att samarbeta med skolbarn är alltså ett stort plus. Barns perceptionsförmåga är inte avgränsad, eller åtminstone mindre avgränsad än den hos utbildade experter. De har fortfarande en holistisk syn på världen runtomkring dem. 

Barn ser inte grönska bara som ett isolerat inslag i en satsning på ett hälsosammare stadsliv. För dem är fåglar och insekter lika intressanta som växter, kanske ännu intressantare. Med stor entusiasm sår och planterar de och bygger fågelholkar och insektshotell. Stadsnaturen, lika lite som naturen utanför staden, inskränker sig ju till växternas grönska. Allt organiskt liv behövs för att upprätthålla det naturliga kretsloppet. Den kunskapen finns bara passivt bland de flesta planerare. Även välvilliga företrädare från den gröna sektorn glömmer ofta detta.

Exemplen från Wien är därför föredömliga på flera sätt. De förespråkar ett nytt sätt att tänka om staden. De utgår från ett antal engagerade -experter, som i sin tur når längre än till bara -andra experter. Både privat och offentligt verksamma vuxna personer stimuleras och stöttas av den unga generationens oförställda blick. När eleverna söker nya lösningar på problem skyndar de på processen att tänka nytt bara genom sitt sätt att vara. Barnen är noggranna och direkta, de agera här och nu – just det staden behöver. Samtidigt lägger de grunden för ett nytt sätt att tänka.

Olika nivåer

Projekt som dessa måste därför börja samtidigt på olika nivåer. För tiden hotar att springa ifrån oss. Det gäller att göra alla nödvändiga ansträngningar för att nå samtliga medborgare, experter och beslutsfattare. Detta för att vi ska kunna ändra färdriktningen så att vi kan gestalta om och utvidga våra städer utifrån ett nytt förhållningssätt. Det handlar om att gestalta om våra urbana stenöknar till natur, att se dem som en speciell typ av natur, där människor, växter och djur delar ett gemensamt utrymme. Detta är ett viktigt steg på vägen mot ett synsätt som väver in oss och våra städer i det stora gemensamma kretsloppet av allt levande.

Ja, jag vill verkligen hävda att det är nödvändigt att vi ser staden som natur. Först då kan vi komma åt alla våra miljöproblem på ett hållbart sätt.

Helga Fassbinder, stadsplanerare och konsult. Blev 1976 vid 34 års ålder den första kvinnliga professorn vid Tekniska iúniversitetet i Eindhoven, Holland. Skapare av stadsutvecklingskonceptet Biotope City, www.biotope-city.net/