Tankesmedjan
Movium

Malmös många röster

Publicerad: torsdag 23 november 2023

Två ansikten med en stor pratbubbla mellan dem. Illustration.
Illustration: Agnes Florin

Hur formas egentligen berättelsen om en stad – och vems berättelser är det som dominerar? Karin Andersson utforskar Malmös berättelser.

Berättelsen om hur Malmö transformerades från industristad till kunskapsstad är välkänd. Kockumskranen skeppades från Västra hamnen till Sydkorea och ersattes av Bo01 och en högskola. Utvecklingens förgrundsfigur var socialdemokraten Ilmar Reepalu, som anlitade berättandekonsulter för kommunanställda att drillas av.

– Malmö har under lång tid jobbat med berättelsen om sig själv, säger Robert Nilsson Mohammadi, historiker och biträdande lektor vid Malmö universitet. Han menar att Malmö är en stad som ofta beskrivs i offentligheten och idag är det främst två olika bilder som målas upp.

Delad bild
Den ena handlar om Malmö som en farlig och skrämmande stad präglad av våld, informella ekonomier och en påstått misslyckad multikulturalism. I detta narrativ kallas Malmö för Sveriges Chicago och används, av bland andra Donald Trump och Fox News, som ett skräckexempel.

Den andra berättelsen beskriver Malmö som en spännande, kreativ och kontinental stad. Även om denna bild är mer positiv riskerar den enligt Robert Nilsson Mohammadi att göra stadens offentliga platser och dess invånare till en backdrop för urbana medelklassliv som driver på gentrifieringen.

Båda bilderna kan alltså verka stigmatiserande för delar av Malmös befolkning. Robert Nilsson Mohammadi menar att det gör det svårt att bygga gemenskap i staden. Han fortsätter:

– Det finns väldigt lite utrymme i offentligheten för en stor del av Malmös invånares berättelser om sig själva och om sin stad.

Skrämmande film
För ett par år sedan gjorde Staffanstorps kommun, lokaliserad strax nordöst om Malmö, en reklamfilm där en mamma och hennes dotter går förbi en grupp tonåringar i mörka kläder i en urban miljö som känns igen som Möllevången i Malmö. Kvinnan och flickan blir rädda bara av att se ungdomarna och en av killarna kastar en tomburk efter dem.

Sen får tittaren se hur kvinnan och hennes familj flyttar till Staffanstorp. Filmen går från svartvitt till färg, kameran rör sig över rapsfält och soliga villaområden. Staffanstorp beskrivs som en trygg plats dit du kan flytta när du inte längre känner dig hemma i din egen stad.

Många Malmöbor reagerade starkt på hur Malmö och dess invånare pekas ut. Hela Malmö, en organisation som arbetat för social rättvisa med fokus på barn och unga, gjorde en egen film som svar.

Ungas perspektiv
Inledningen är densamma men nu får vi se situationen ur ungdomarnas perspektiv. En kille tittar upp mot mamman som snabbt tittar bort och ökar stegen. Men här är det mammans bortvända blick och hennes fördomar som är brottet. Killen ser ledsen ut, tydligt påverkad av mammans misstänkliggörande beteende. Filmen avslutas med att ungdomarna berättar om sig själva och sina framtidsplaner.

”Vi är på riktigt” heter filmen.

– Ungdomarna i filmen sticker hål på premissen, de går ut ur berättelsen och säger att vi inte är fiktiva karaktärer utan riktiga människor. De visar att det viktiga inte är exakt vilka berättelser om staden vi sprider, utan att vi möter varandra som människor som har ett behov av att bli hörda, säger Robert Nilsson Mohammadi.

Levande stadsrum
Hur kan man arkivera ett levande stadsrum? Robert Nilsson Mohammadi ställer frågan till sig själv. Hur kan man arkivera stadsliv utan att fixera det? Han tror att det har något med ägande att göra, men säger sen att han inte gillar det ordet. Kan man äga en berättelse? Eller ska man istället prata om en berättelses tillhörighet?

– Etablerade arkiv har redan en ordning och professionella antaganden om hur det ska skötas. De vill fixera saker för att någon ska kunna titta på dem i framtiden. Det ville vi inte.

Istället ville Robert Nilsson Mohammadi och hans samarbetspartners skapa sammanhang där spår av vad människor gjort förr hjälper oss att känna samhörighet och samvaro nu. I sin forskning undersöker han vad ett arkiv blir när det skapas underifrån i ett informellt sammanhang. Vad händer när man sätter ihop community och arkiv?

– Community kan ibland vara ett ord för en viss grupp, men det kan också stå för ett visst sätt att vara och göra tillsammans. Etablerade arkivinstitutioner upprättar arkiv utifrån återkallandets logik, att det ska vara lätt att hitta detaljer. Communityarkiv har en annan logik, som påbjuder en läsart av arkivet som ett holistiskt sammanhang som ger en närapå estetisk upplevelse.

Sprider berättelser
I Malmö är communityteatern Teater Interakt en av många som arbetar med att fånga och sprida berättelser om och från Malmö. De har insett värdet i att försöka spara dessa och forma ett slags arkiv. En av de deltagande kvinnorna pratar om arkivet som en mamma. Hon kom med en migrationshistoria till Sverige och saknade att ha en äldre kvinna som kunde visa vägen.

– Anledningen för henne att vilja göra ett arkiv var att samla en kvinnlig och migratorisk erfarenhet och dela den med yngre kvinnor för att hjälpa dem att navigera i sin tillvaro, säger Robert Nilsson Mohammadi.

Han har tidigare arbetat på Rörelsernas museum, med ambitionen att skapa ett nationellt demokrati- och migrationsmuseum i Malmö, samt i projektet Malmö life stories. Kulturarbetare, civilsamhällsaktörer och Malmöbor arbetade tillsammans för att skapa arenor och tillvägagångssätt där människor kan utveckla sina egna och delade berättelser om staden.

Utvecklade metoder
De utvecklade metoder för att skapa, dokumentera och sprida samtal med Malmöbor och bildade även kulturföreningen Malmös samlade röster.

– Vi ville ge Malmöbor medel och plats att dela och utveckla varandras berättelser om sig själva och sin stad, säger Robert Nilsson Mohammadi. Genom att berätta fram staden på vårt sätt utövar och utökar vi rätten till staden.

Robert Nilsson Mohammadi kallar det för en rörelsebaserad arkiv-aktivism. Det är ett kollektivt arbete med syftet både att återinföra undanträngda och marginaliserade röster och att skapa sammanhang där människor kan dela berättelser med varandra. Sammanhang där man kan hantera och förhålla sig till sina delade erfarenheter utan att man upplever att man blir exploaterad eller ger bort någonting. Det är arkivet som social rörelse, istället för den sociala rörelsens arkiv.

Berättelsen idag
Hur låter kommunens berättelse om Malmö idag? Robert Nilsson Mohammadi tycker det är intressant:

– Det är svårt att sia om framtiden, men jag tycker mig se formeringen av en berättelse vari kommunen berättar om sig själv som en underdog, eller som en gräsrotsrörelse.

Ett exempel är affischkampanjen Öppna Malmö som kommunen gjorde för några år sedan. Ledande kommunpolitiker och ledare inom civilsamhället syntes sida vid sida.

– Sedan valet 2018 pratar man om Malmö mer och mer som en antirasistisk stad, inte bara mångkulturell. Det märks bland annat i satsningar man gjort, främst genom kulturförvaltningens arbete, att det investeras i en sådan bild, en sådan berättelse.

Antirasistiskt monument
Exempelvis planeras ett antirasistiskt monument i Malmö och arbetet med att ta fram det bygger på samarbete mellan flera lokala organisationer.

När Malmö stads berättelser utvecklas mot det mer pluralistiska och antirasistiska sker det för att det finns en stark antirasistisk rörelse i Malmö, menar Robert Nilsson Mohammadi. Dels därför att kommunens gränser är porösa, det finns de som nu är tjänstemän som har en bakgrund inom de lokala rörelserna. Men också för att gräsrotsaktivismen är en kraft som kommunen måste förhålla sig till.

KARIN ANDERSSON