Varje år arrangeras arkitekturfilmfestivalen ArchFilm i Lund. Sedan ett par år tillbaka är festivalen koncentrerad kring ett veckoslut och ingår som en del av arrangemanget Konsthelg i mitten av oktober, ett event som engagerar större delen av det fria kulturlivet med öppna gallerier och konsthändelser på stan. ArchFilmLund visar under festivaldagarna film, för offentliga samtal ur alla upptänkliga aspekter och fokuserar på företeelser på ett sådant sätt att bilden och föreställningen om urbant liv och arkitektur både breddas och fördjupas.

I år ser jag bland annat en poetisk kortdokumentär med titeln Måsarnas stad av Sascha Fülscher. Den skildrar Malmö bokstavligen betraktat ur ett fågelperspektiv. Malmö är, konstaterar filmmakaren, måsarnas stad. Måsarna finns överallt – på alla gator, på alla gårdar. De bor på taken och ser precis allt. De vet när de ska sätta in en stöt och dyka ner i folks efterlämnade sopor på jakt efter något ätbart.

Historien är berättad utifrån en liten hungrig och övergiven måsunge som piper sig fram genom filmen i väntan på en förälder som aldrig dyker upp. Ungen trippar fram och tillbaka på taket medan vi ser rakt in i ögonen på vuxna måsar och följer deras blickar utåt, nedåt. Vad ser de? Vad kan de berätta?

Det finns tusentals berättelser om en stad. Men vems berättelse är det som blir den ledande, den officiella, den som alla anammar? Varför blir det just den? Vem hör de berättelser som inte bärs fram av lika starka röster, som visar en annan bild? Berättelsen om Malmö är inte enkel, men välkänd är den som berättar om hur staden i rask takt bytte sin identitet som arbetar- och industristad till någonting helt annat. Malmö är Sveriges tredje största stad och är den snabbast växande storstaden i Sverige, står det att läsa på Malmös hemsida. Där föds fler barn än i övriga större städer och människor flyttar dit. Nästan hälften av stadens invånare är under 35 år. I Malmö bor människor från 186 olika länder.

Och här finns måsarna, stadsfåglarna. Måsarna följer efter oss människor. Det är längesedan de enbart var havsfåglar. De hänger efter traktorer som plöjer, spejar på våra smörgåsar från närbelägna kafétak och bevakar våra steg, dolda bakom soptunnor.

Det får mig att tänka på Karl-Ove Knausgårds bok om änglar, En tid för allt, som innehåller fantastiska tolkningar av Gamla testamentets berättelser och handlar om hur människor och änglar alltid levt tillsammans på jorden.

Men medan människan haft samma gestalt under hela civilisationen har änglarna bytt skepnad. Vissa änglar har, precis som vi, blivit utkörda ur paradiset. De har beblandat sig med oss och blivit halvmänniskor, eller halvgudar. Både de och vi är vilsna men uppfinningsrika där vi vandrar över jorden. Ombytliga och anpassningsbara.

Idag, menar Knausgård i sin bok, har änglarna antagit måsarnas skepnad. Det är änglarna vi har i våra hasor. Det är därför de är överallt där vi själva är. De är faktiskt helt beroende av oss. Har änglarna verkligen sjunkit så lågt, kanske någon tänker. En annan drar kanske slutsatsen att gudomen själv behöver den kunskap människan besitter och förfinat sedan första tuggan togs i det förbjudna paradisäpplet. Måsen, det vill säga ängeln, kanske helt enkelt behöver människan för att kultivera sig själv. Det är något att tänka på nästa gång du är i Malmö, måsarnas stad.