Ett konstverk är ett hörn av verkligheten sett genom ett temperament, konstaterade den franska författaren Émile Zola. Det betyder att ett konstverk är en högst subjektiv tolkning av det vi alla kan uppleva. Vi lever förvisso i samma verklighet men den ter sig olika för var och en av oss, beroende på vilka vi är och i vilken livssituation vi befinner oss. Och subjektiviteten gäller ju både för avsändaren, det vill säga konstnären som står bakom verket, och mottagaren, det vill säga du och jag. Samma färg, samma motiv, kan ha de mest skiftande symboliska innebörd beroende på tid, plats och sammanhang. Jag tänker på det när jag tänker på begreppet stad och vad det står för. Det beror faktiskt också helt och hållet på vem man frågar, var på jorden denna stad ligger, vid vilken tid i mänsklighetens historia definitionen ska göras, och i vilket sammanhang. Jag går till Nationalencyklopedin. Där står:

stad, ett geografiskt område som kännetecknas av en viss typ av rättslig status (juridisk definition) eller en viss typ av markanvändning (funktionell definition). I båda fallen består en stad vanligtvis av en tät bebyggelse- och befolkningsanhopning (se även stadsbyggnad och urbanisering)...

Jag kan inte säga att jag blir klokare. Det stämmer förstås som torr definition men ger en föga tillfredsställande beskrivning av det som är min egen bild av min stad: det är inte mitt temperament som syns här. Min stad är för mig någonting annat och mer än en viss typ av markanvändning där jag ingår i en befolkningsanhopning. Ändå är definitionen i någon mening helt korrekt, en sann bild, någons sanna bild.

Det beror på vem man frågar, och hur man frågar. Det finns alltid en förutfattad mening, det finns alltid ett redan antaget perspektiv, ett förhållningssätt, en uppfattning, en tolkning som ligger där som utgångspunkt och som färgar bilden. Olika bilder möter varandra, och någon ska sammanfoga dem, det finns de som ska få dem att passa ihop och sammanställa dem till något där vi alla kan få rum, där alla våra bilder kan samsas, som en vacker men föränderlig stjärna i ett kalejdoskop. Bilden rör sig, den förändras, den är aldrig samma från gång till gång. Vilken utmaning! Kanske ytterst en fråga om temperament? I det här numret av STAD vrider vi på kalejdoskopet för att se vad vi kan få för nya perspektiv.