När människan arrangerar tingen, flyttar om på material och ordnar dem efter eget huvud – då bildas ett landskap Det människopåverkade landskapet skapas i mötet mellan naturens processer och människans idéer och handlande. Det finns alltid något där innan, en pågående process som människan ger sig in i. Så beskriver landskapsarkitekten Anders Mårsén, Combine, begreppet landskap. Här samtalar han med Stads Anna Lenninger om sin syn landskap, landskapsarkitektur och landskapsarkitektens roll i den hållbara stadsbyggnaden, ett samtal som egentligen inte har något slut.

På kontoret talar vi om ”landskapligt tänkande” säger Anders Mårsén, landskapsarkitekt och delägare i Combine. Våra tankegångar utgår från processer. Från ekologi och kretslopp där allt är statt i ständig förändring. Då blir landskapet både inspiration, modell och metafor. Samtidigt är landskapet platsen, materialen, ekologin, och de processer som vi verkar i. Både teori och praktik samtidigt.

Natur är det som uppstår ur jordens skapande processer. Landskap blir det som skapas mellan naturens processer och människans idéer. Och naturen är snarare en ständigt pågående process än en fysisk plats. I stort sett är all mark som omger oss mer eller mindre påverkad av människan och är därmed landskap, menar Anders Mårsén.

– Också rummet här, säger han.

Mötesrummet vi sitter i hos Combine i korsningen mellan Östgötagatan och Tjärhovsgatan på Söder i Stockholm. Men också hos Coffice, en del av kontorets verksamhet är ett café där företrädesvis unga vuxna slår sig ner med en kopp gott kaffe och en uppslagen laptop. Innerst i lokalen, bara delvis avskilda från caféet, håller arkitektkontoret till. En gång i tiden kan här ha legat ett charkuteri – väggar täckta med vitt kakel från golv till tak tyder på livsmedelshantering.

Flera slags landskap

Rummet vi sitter i, detta ordnade landskap som skyddar oss från snålblåsten på Tjärhovsgatan, ger lagom avskildhet mot aktiviteterna i caféet. Den ljusbruna bordskivan i mötesrummet ger först intryck av att vara en spån- platta, helt i samklang med lokalernas överlag råa och återhållna design. Det visar sig vara en stor, blankpolerad skiva kalksten från Gotland full av fossil i röda och bruna färgtoner – också ett slags landskap att föra fingrarna över under ett samtal med Anders Mårsén om hans syn landskap, landskapsarkitektur och landskapsarkitektens roll.

Ett par år in på 2000-talet började kontoret arbeta med stadsbyggnadsuppdrag utöver de mer traditionella landskapsarkitektuppdragen kring parker och mark vid olika former av byggnationer. Anders Mårsén menar att diskussionen kring stadsbyggnad länge var relativt oinspirerande i Sverige, men att den börjar bli mer intressant. Nu talas det om landskap och natur i samband med stadsbyggnad, inte enbart om byggnader och infrastruktur, utan även om processer som har med natur att göra. Landscape urbanism* fanns inte som begrepp när han gick landskapsarkitektutbildningen, nu ges kurser både på SLU och på andra universitet och högskolor.

Begreppet process

Vad menas då med ”process”, detta ord med ganska svårdefinierad innebörd, förutom att det på ett eller annat vis rymmer ett skeende över tid?

Anders Mårsén identifierar ett par processer som han ser som relevanta när det gäller landskapsarkitektur; dels sådana som har att göra med hur naturen fungerar – långsamma tektoniska rörelser, växters spridningsvägar, eller hur vattnen flödar – alltså olika ekologiska processer. Så finns naturligtvis hela byggprocessen, från idé via planering till anläggning och förvaltning. Och inte minst viktig – den demokratiska processen; på vilka sätt människor involveras i olika beslut. Hur beslut växer fram påverkar i förlängningen hur ett område utvecklas och på viket sätt människor känner sig hemmastadda.

Inom var och en av dessa processer finns det snabba skeenden, men många är långsamma och tröga. Anders Mårsén menar att de tongivande och politiskt förankrade strategierna för stadsbyggnad måste vara långsiktiga och därmed långsamma, men att många strukturer inom byggsektorn är allt för stela.

– Det borde kunna vara enklare att bygga mera hållbart, och han tilllägger att den processen skulle kunna gå fortare och nå längre. Byggbranschen är hårt styrd av ekonomiska intressen, vill ha hög exploatering, och är med få undantag obenägen att ändra inriktning. Den politiska viljan ska uttryckas via olika plandokument, men politikens relation till byggbranschen är mångbottnad.

– Du vet, staten och kapitalet...

Anders Mårsén låter meningen vara oavslutad.

Samarbete med amatörer

Av tradition är många arkitekter och landskapsarkitekter vana vid att sam- arbeta med andra yrkesgrupper, men också med personer som är amatörer i en byggprocess – så kallade ”boende” ”allmänhet” eller ”medborgare”.

Combine kallar sitt sätt att inkorporera icke professionella som medskapande processer, Anders Mårsén menar att det är ett bredare begrepp än till exempel medborgardialog. Combine strävar efter att ge utomstående en mer aktiv roll, inte minst när det gäller att skapa förutsättningar för allt det som ska kunna ske i exempelvis en park när den väl är anlagd.

Medborgardialogen blir lätt ett exempel på manipulation enligt Arnsteins modell* över olika nivåer av inflytande. Medborgarna bjuds in till möten och får vädra sina åsikter, men ändrar i praktiken inga beslut. Landskapsarkitekter har kompetens att inspirera kommuner att utveckla bättre strukturer för reellt inflytande.

Estetiska proffs

Men även arkitekter får passa sig för att helt falla i fällan att vara ett estetiskt proffs och köra över dem man bjudit in att medverka. Anders Mårsén berättar om intressekonflikter i planeringen av Älvsparken i Umeå där allmänheten starkt utryckte önskemål om en fontän, medan de som landskapsarkitekter läste in Umeälven strax intill som vatten nog.

– Estetiska proffs ska vi nog försöka vara, säger Anders Mårsén. Utbildning, breda referensramar och yrkeserfarenhet ger arkitekter en användbar måttstock att bedöma form och material utifrån. Men i de fall vi inkluderar andra får vi ibland vara medium för andras viljor, och tona ner den egna personliga viljan.

Han tycker själv att landskapsarkitekterna kan tillmötesgå önskningarna om en fontän som är en stark markör för parkkultur. Älvparksfontänens öde kommer troligen att i slutändan avgöras av ekonomiska avväganden i ett projekt med begränsade resurser.

Den hållbara staden

Hur tänker Anders Mårsén då kring den rådande inriktningen att den täta staden är den hållbara staden?

– Jag tror inte på någon patentlösning, svarar han direkt. Kvartersstaden har kvaliteter och ger möjlighet till ökad förtätning, men det kan inte vara det enda sättet att låta staden växa på. Ett samhälle borde ha utrymme för att testa olika typer av modeller för stadsbyggnad, säger han och tillägger:

– Det kan mycket väl finnas andra modeller som bättre svarar mot framtida krav och önskemål än det som är förhärskande nu.

Anders Mårsén tycker att det görs intressanta utredningar kring parkernas ställning och funktion i samband med till exempel Stockholms översiktsplan Promenadstaden, men att de är för oprecisa i sina beskrivningar av parkmark. Enligt honom behövs ett bredare spektrum av definierade grönområden, både vad gäller karaktär och funktion. Dagens planer före- språkar antingen påkostad finpark eller ren natur.

Uppenbart i förorten

Anders Mårsén anser att det är viktigt att uppmärksamma värdefulla grönytetyper mellan dessa båda ytterligheter, inte minst är detta uppenbart i förorterna. Ordnade stråk genom skogspartier är ett exempel på en mellanform, där belysning och anpassning av marken bidrar till att människor känner sig inbjudna och trygga.

Som exempel på vad detta kan vara nämner Anders Mårsén ett förslag som kontoret gjort i samband med ett stadsutvecklingsprojekt i Kymlinge i Sundbyberg. För att underlätta för människor att ta till sig naturområdet föreslogs ”naturtorg”, där material och anläggningar som vanligtvis förknippas med stadsmiljöer placeras ut i naturen.

– Eller som i förslaget till utveckling av en ny stadsdel i Hyllie i södra Malmö, där det existerande odlingslandskapet förs in som fingrar på en hand i form av jordbruk, trädgårdsodling, park och ytor för dagvattenhantering mellan planerad bebyggelse.

Resurser för skötsel av parkmark har länge varit eftersatt, men han anar att inställningen möjligen börjar svänga. I Stockholm fungerar nog Vasaparken som en kunskapskälla – parken rustades upp för cirka fem år sedan för att bli en modern finpark för en ökande stadsbefolkning. Den behövs, används och slits.

Samverkande skalor

Anders Mårsén talar om olika skalor som måste hänga samman och samverka för att det ska vara möjligt att lyckas bygga ett resilient* samhälle, till exempel stadsbyggnaden som ordnar tingen i det stora rummet – i staden, landet eller ännu större regioner, landskapsarkitekturen som ordnar och designar platser utomhus, och husarkitekturen som bygger byggnader. Han tror att det är möjligt att göra detta i långt större utsträckning än vad som sker idag. Men då måste de som deltar i samhällsplanering och byggande på djupet ändra tankesätt och verkligen utgå från system som tar hänsyn till naturens och landskapets processer.

Anders Mårsén tillägger att detta naturligtvis måste ske i relation till människors grundläggande behov, och inkludera aspekter kring rättvisa och frihet också ur ett globalt perspektiv. Man behöver tänka på många saker samtidigt, och det är inte lätt.

– Men vad har vi för alternativ?

Leva som man lär

Vi för ett samtal som egentligen inte har ett slut – som inte kan eller ska ta slut – men någon gläntar på dörren och påminner om att andra personer behöver rummet. Sorlet från cafédelen blir tydligare. Coffice målsättning är att använda råvaror som är ”äkta, enkla och sjyssta”, det vill säga i linje med att sträva efter att leva som man lär.

Gästerna sitter över de senaste modellerna av smart phones, Ipads och lätta bärbara datorer. Elektroniksopor och rättvisemärkt kaffesump, konfliktmetaller och närodlat.

Lätt är det inte, men om ekvationen säger två steg framåt och ett steg bakåt, så är det inte fel.

FAKTA

Landscape urbanism

Landscape urbanism vidgar landskapsarkitekturens fält, från trädgårdar och parker till infrastruktur, stadsutveckling och stadsplanering och positionerar landskapsarkitektur som en grundläggande fas i planeringsarbetet, i stället för en som kommer i efterhand. Landscape urbanism arbetar i en skärningspunkt mellan design, policy och ekologisk planering, för att åstadkomma bättre stadsmiljöer. Läs mer på www.lands- capeurbanism.com

Ian McHarg (1920-2001), professor i landskapsarkitektur vid University of Pennsylvania i över 40 år, var en av de stora inspiratörerna, genom sin bok Design with Nature från 1969. Hans elev och efterträdare James Corner har varit tongivande för utvecklingen av landscape urbanism. I Sverige har man talat om ”landskapsurbanism” i ett tiotal år, men har egna rötter längre tillbaka, i till exempel projektet Naturlika grönytor (leddes av professor Roland Gustavsson, SLU) från 1980-talet.

Arnsteins trappa

1969 ritade Sherry Arnstein en modell för medborgardeltagande illustrerad som en stege med åtta nivåer. Syftet var att synliggöra skillnaden mellan den högsta, sant medborgarbestämmande, och den lägsta, som hon kallade manipulation. Modellen har fått brett genomslag och används inom en rad olika fält.

Sherry Arnstein menade att först när alla medborgare är involverade, även dem hon kallade ”the have not-citizen”, är ett samhälle helt demokratiskt.

Modellen ritades i en tid när medborgarrättsrörelser, studentrevolutioner och andra vågens feminism svepte över västvärlden och satte fokus på diskriminering och orättvis fördelning av makt i samhället.

Resiliens

Resiliens är ett systems långsiktiga förmåga att klara av förändringar och vidareutvecklas. Resiliensbegreppet ser på samverkan mellan ekologiska och sociala system, och på förmågan att klara förändringar som inte alltid är förutsägbara.

Källa: stockholmresilience.org