Stadslandskapet formas allt mer av brukarna på eget initiativ. Precis som vem som helst idag kan publicera sig genom att starta en blogg, eller ladda upp videor på till exempel Youtube, kan vem som helst gå ut och förändra gatumiljön. Det senare är inte lagligt, men görs ändå. Är det en tidsfråga innan brukarna har ersatt professionen? Kommer landskapsarkitekter att vara en bland flera grupper som formar det offentliga rummet?

En försommarmorgon för två år sedan stod de plötsligt där, som förstenade. Fem naturtrogna hyenor i betong med lysande röda ögon hade intagit Stureplan, och en informativ skylt som påstods komma från Stockholms stad för- klarade att hyenorna var av arten brats – en art vars kännetecken påminner om schablonbilden av de överklassungdomar som frekventerar nattklubbarna runt Stureplan.

– Äntligen ett kul konstverk utomhus, sa en medelålders kvinna om hyenorna till ABC-nytt.

Den mängd arbete som helt uppenbart låg bakom gav en känsla av att de kunde vara en beställd utsmyckning. Men det var en kupp av en privatperson, helt utan vare sig uppdrag, tillstånd eller vinstintresse.

Den anonyma konstnären bakom verket Hyenorna vid Stureplan, Mr Olabo, berättade senare i en intervju med Gatukonst.se att hyenorna sattes ut mitt på dagen. Det fanns inget alternativ eftersom de var tvungna att använda en högljudd betongskärare för att skapa hålen i de befintliga betongplattorna. Att inte verka mystisk är det bästa sättet att lyckas med en så stor operation.

Forslades bort

Men det dröjde bara en vecka innan Stockholms stad hade tagit bort de olagligt uppförda betonghyenorna och forslat dem till ett förvar under förevändningen att det handlade om ”grov skadegörelse” – ett begrepp som slentrianmässigt används om olaglig påverkan av det offentliga rummet. Särskilt grov skadegörelse handlade det förstås inte om, bara ett fåtal bortplockade och avskurna betongplattor förutom utplaceringen av verket.

En Facebooksida bildades under namnet Vi som vill ha tillbaka ”Hyenorna vid Stureplan” och fick på kort tid nästan 2 500 gillamarkeringar. Prominenta personer som Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg och Vänsterpartiets då blivande partiledare Jonas Sjöstedt tog snabbt ställning för verket.

Offentlig konst väcker känslor, oavsett om den är beställd eller olaglig. Men kommunen har ett planmonopol som måste upprätthållas för att inte ifrågasättas. Dessutom har de ett ansvar för att den offentliga miljön underhålls och är säker att vistas i. Att låta någons personligt utplacerade konstverk vara kvar är i viss mån att säga att det är tillåtet att placera ut konstverk.

Trots förbud har det de senaste åren blivit allt vanligare med privata interventioner i det offentliga rummet. I Sverige tog det kanske sin början på allvar när gatukonstnärerna Akay och Klisterpeter för tio år sedan placerade ut en liten stuga på en klippa mellan två motorvägsfiler som de sedan underhöll under ett par års tid innan den försvann. Det hängdes ut tvätt på sommaren och till jul kopplades julgransbelysning olagligt in på elnätet.

Kommentar till hemlöshet

Ett liknande projekt genomför- des våren 2009 i Malmö när Erik Vestman och Nils Petter Löfstedt grävde ut utrymmet under en pir i Limhamn och byggde ett vardags- rum med parkettgolv som ett slags kommentar till hemlöshet.

De privata interventionerna i det offentliga rummet har ofta men inte alltid politiska dimensioner. Bara själva genomförandet ifrågasätter samhällets normer, men inte sällan går samhällskritiken ännu längre och riktar in sig på ett specifikt ämne. Andra sätt att förändra kan vara mer traditionella, som graffitimålning, eller ny- danande, som gerillaodling – egna planteringar på offentlig plats.

Det är tydligt att det finns människor som vill vara delaktiga i skapandet av det offentliga rummet, men de är sällan välkomna att delta. Stockholms stad har en av Europas mest långtgående policys mot det som med ett samlingsnamn kallas för klotter, medan andra städer är mer toleranta. I Malmö finns lagliga väggar för graffiti och annan gatukonst får ofta sitta kvar på allmän plats så länge den inte stör eller riskerar att skada någon.

Blir knappast legalt

Det är dock inte särskilt troligt att gatukonst legaliseras helt. Framför allt är säkerhets- och skötselfrågorna centrala, förutom det rent äganderättsliga perspektivet. Vem kontrollerar och tar hand om det som frivilligt har placerats ut? Hur hade till exempel hyenorna fungerat i relation till barn, blinda och rullstolsburna?

Det finns förstås öppningar i diskussionen. Till exempel kan verk som röner uppskattning fång- as upp av det allmänna istället för att rivas eller forslas bort, men det innebär en märklig situation ur ett legalitetsperspektiv. Det är inte förrän du har begått lagbrottet som du vet om det kommer att skrivas av som välkommen konst eller om åtal kommer att väckas för skadegörelse.

Bättre då kanske att skapa frizoner för kreativitet, särskilda områden där det är tillåtet att intervenera utan smakdomare och där besökarna rör sig på egen risk – ett slags kreativ park, om man så vill. I ett sådant fall försvinner förstås gatukonstens subversiva element, men det kan vara ett sätt att ge den grupp som vill påverka stads- miljön mer handfast ett utrymme. Alla är inte intresserade av att medverka, men många kan mycket väl få spännande upplevelser som besökare i en sådan miljö.

Involverar brukarna

Projekt där brukarna involveras i utformningen av det offentliga rummet har också genomförts. Ett exempel är Alby Centrum utanför Stockholm, där det kommunala bostadsbolaget Botkyrkabyggen tillsammans med konstnärerna Peter Tucker och Cilla Ericson under många år engagerade ungdomar från området till att dekorera betongtunnlar och andra ”döda” ytor. De upplevde att ungdomarna blev stolta över sin närmiljö och tog bättre hand om den när de själva varit delaktiga i utformningen.

I ett större perspektiv är det kanske inte sannolikt att allmänheten ersätter professionen i planeringen och anläggningen av staden. Offentliga platser måste fortfarande byggas och underhållas med andra förtecken än kreativitet. Däremot borde det även på allmän plats vara möjligt att låta brukarna bli delaktiga i utformningen i högre grad än idag. Intresset existerar uppenbarligen och det kan finnas mycket att vinna på att fånga upp det. Men det krävs mod för att ta ett steg tillbaka och släppa på makten och prestigen.