Den nya landskapsarkitekturen är processinriktad. Landskapsarkitekter beskriver sig ofta som spindeln i nätet, som ska prata med och förstå många andra yrkesgrupper och syntetisera alla olika aspekter till en helhet. Såväl naturens processer som olika mänskliga förhållanden och aktiviteter är grundläggande utgångspunkter.

Dialogprocesser, förmåga att sätta sig in i hur andra ska uppleva miljöerna, inte minst svagare grupper, och medlande mellan olika intressen är naturliga arbetssätt för landskapsarkitekter. Det finns en förståelse för att man är en av många agenter som bidrar till att det urbana landskapet växer fram.

Få yrkesgrupper är så medvetna om tiden som kraft, som faktiskt använder och räknar med tiden som agent för förändring, som landskapsarkitekterna. Tiden ingår i konceptet, det finns ingen anledning att tro att en plats ser likadan ut om tjugo år som den gör idag. Långsiktigheten och förståelsen för tiden som agent och process är ytterligare en grundläggande utgångspunkt.

Landskapsarkitekturen går längre än att hitta genius loci eller att, utifrån ett utsnitt av historien, utse platsens autenticitet. Det handlar om att koppla ihop platsen med sitt sammanhang, vad den innebär för staden bortom platsens gränser.

Har inte landskapsarkitekturen alltid varit så här?

I en tid när helhetstänk, tvärvetenskaplighet och samarbete över stuprören är honnörsord vinner landskapsperspektivet och landscape urbanism allt större gehör inom stadsbyggandet.

I takt med att fokus skiftat allt mer till social hållbarhet har förståelsen ökat för vilken betydelse de offentliga rummen har i staden. Torg, gator och parker, dessa platser och stråk där det avgörs hur vi uppfattar staden. Om vi känner oss trygga, inspirerade, sugna på att engagera oss i vår omgivning, eller om vi bara likgiltigt tar oss från en punkt till en annan med så lite interaktion som möjligt på vägen. Och hela tiden kommer nya rön att lägga till högen med argument för utemiljöns betydelse för folkhälsan, för barns utveckling, för sjukas rehabilitering och för vårt välmående på äldre dar.

Samtidigt arbetar allt fler städer med de offentliga rummen för att öka städernas attraktivitet. Och allt fler byggherrar, förvaltare och näringsidkare har fått upp ögonen för hur viktiga omgivningarna är för att öka attraktionskraften och det ekonomiska värdet på den egna investeringen.

Det nya med landskapsarkitekturen har egentligen inte att göra med ämnesområdet eller yrkesutövarna i sig. Det nya är snarare att omgivningen har förändrats, det vill säga hur landskapsarkitekturen uppfattas. Det nya är att nu lyssnar omvärlden.

Och det är den lilla förändringen som gör hela skillnaden.