Danska Louisiana museum satsar på arkitektur under somrarna. I fjol visades den omfattande och snudd på överambitiösa utställningen Living, med exempel från olika delar av världen. Under en avslutande föreläsning talade arkitekten Jan Gehl. Han började med att konstatera det anmärkningsvärda i att en utställning med namnet Living inte hade ett enda inslag om det liv som levs mellan husen, än mindre hur man kan ta fasta på det i stadsplanering och stadsutveckling. Det har man försökt råda bot på denna gång.

Årets utställning handlar om det specifika i nordisk arkitektur, och om sambandet mellan kultur, arkitektur och identitet. Finns det någonting som är typiskt nordisk arkitektur? Hur ter den sig i så fall?

Här visas hur material och byggnader på ett sinnrikt och mycket vackert sätt kan kilas in och bli till ett av människohand skapat element i naturen – ja, för det är naturen, landsbygden, långt ute på fjället, det oftast handlar om. Tänk, säger en av utställningsbesökarna högt och halvt för sig själv, tänk om man rivit allt det fula i våra städer och bjudit in alla dessa arkitekter och låtit dem tänka och skapa idag! Ja, vad hade vi då haft för städer?

Återigen kan man konstatera en överrepresentation av manliga representanter för ny arkitektur. Och återigen, och rätt så trött, kan man konstatera att man i några exempel fortfarande visar hus i både bild och modell – faktiskt förskolor och skolhus – utan att alls visa vad som tar vid där fasaden slutar, utan att ens reflektera över hur innerum är tänkta att kommunicera med uterum. Särskilt anmärkningsvärt är ju detta eftersom det just handlar om rum för barn och unga.

Men här finns också roliga tittskåp, där inbjudna fått associera fritt till vad det nordiska väcker för känslor och tankar hos dem. Och här finns dessutom ett par vida dukar, där bland annat en film sveper över nordiska landskap för att fånga det speciella i ljus, färg, människors avtryck och kulturliv. Och på en annan duk finns videoinstallationen The Black Bay Sequence av finska fotokonstnären Elina Brotherus. Där blir jag stående länge. Den är kanske förutsägbar, kanske väl romantisk – med vad är inte snudd på det i en utställning som ska fånga det som ligger nordbor varmt om hjärtat? Vi har ändå en speciell koppling till vår natur. Verket visar en kvinna, som i en upprepad sekvens går ut i vattnet, oavsett väder, vind, dag eller natt, doppar sig och tar några simtag ut i sjön, vänder, simmar in och går upp på stranden igen.

Jag kan känna i hela kroppen hur det känns. Kanske för att det ännu är sensommar, ännu varmt ute och för att mina egna dagar vid vatten med inslag av näst intill heliga dopp i en och samma vik – oavsett väder, vind, dag eller natt – nyligen avslutats. Säkert är det för att jag precis själv lämnat den plats som skänker mig lugn och glädje, där jag känner mig som allra mest utvilad, inspirerad, harmonisk och ett med naturen och platsen, där vi går in i varandra.

Aningen tvångsmässiga ter sig också de ideliga doppen som kvinnan utför där på filmduken. Oavsett väder, vind, dag eller natt. Och så är det också. Vi står ut här uppe i Norden. Oavsett väder, vind, dag eller natt. Vi fogar oss. Men längtar till ljus och värme. Vi doppar oss, döper oss, så ofta vi kan i vår egen natur, och vi upprepar detta beteende när vi reser bort. Vi döper oss i platsen.

Är det inte detta som är rätt så typiskt för nordisk arkitektur? Vi är präglade av naturen och sent urbaniserade. Vi har tagit med oss naturen in mellan husen. Vi vill att den ska vara kvar även när staden förtätas. Diskussionen om det gröna är just nu intensiv på sina håll. Vad ska det gröna vara i våra städer? Hur ska vi kunna värna de rum där vi kan koppla av, mötas, bara vara till? Hur ska de beskrivas så att de framstår som viktiga och nödvändiga platser i en god, urban livsmiljö?

Har vi med det sagt ett särskilt starkt förhållande till plats på våra nordiska breddgrader? Är det alltså det som utmärker den nordiska arkitekturen?

Säkert är det ett alldeles för enkelt svar. Motsvarande utställning, där man ser hur andra kulturer, identiteter och människospår tar sig uttryck, kanske kommer. Det ser jag fram emot, för i det är vi alla människor säkert väldigt lika, oavsett uttryck.

Och livet mellan husen? Jodå, Jan Gehls arkitektkontor har fått ett helt rum, där tankar om livet mellan husen står i fokus, där man i ett antal korta filmer kan se hur vi människor fungerar och hur vi oavsett plats i världen genom alla tider har skapat platser i våra städer där vi kan umgås och finna oss tillrätta. Givetvis visar kontoret hur man idag har anammat detta på flera platser och återskapat rum för människor i våra urbana livsmiljöer.