Ledaren
REKLAM ger ingen kunskap!
Publicerad 1 februari 2008
Universiteten saknar strategi för att sprida sin forskning
Reklam ger ingen kunskap!
Samhället ska ha tillgång till forskning. Det är nog alla överens om. Alla tycks också vara överens om att det inte är så lätt att ”nå ut” som forskare. Som praktiker är det heller inte alltid så enkelt att ta del av de senaste rönen inom den aktuella forskningen.
Universitetens sätt att erkänna att detta är ett problem, och att det är något man måste ta itu med, är att börja marknadsföra sig mot omvärlden. Man hoppas att marknadsföringen väcker nyfikenhet och att människor tar egna initiativ för att få information om den kunskap som universitetet besitter.
Vassa budskap
Universiteten – bland annat SLU (Sveriges lantbruksuniversitet) – genomför storstilade reklamkampanjer med vassa budskap formulerade av vassa PR-konsulter. Vissa universiteten avdelar särskilda resurser i form av såväl organisation som pengar för ”omvärldsfrågor”.
Under januari månad gjorde SLU reklam i media och i tunnelbanan i Stockholm. Bilden är hämtad ur SLU:s presentation kampanjen.
Den fråga man kan ställa sig är om dessa sätt är de mest effektiva för att sprida värdefull, forskningsbaserad kunskap till relevanta målgrupper.
Jag tror inte det.
Det är ingen privat uppfattning – tendensen som beskrivs ovan förekommer även i vårt grannland Danmark. Där har en oberoende granskning av formerna för forskningsinformation lett till krav på ” fokus, systematik och riktning”
Vara länk
Jag har en del erfarenheter av forskningsförmedling från den fristående centrumbildningen Movium vid SLU. Movium – centrum för stadens utemiljö – har till uppgift att vara en länk mellan forskning och praktik. Verksamheten har – utan att ta till för stora ord – stor legitimitet inom ”den gröna sektorn” i kommuner, bostadsföretag och kyrkogårdsförvaltare samt i konsult- och anläggningsbranscherna.
Moviums uppdrag är att vara ”en spjutspets inom stadsmiljöområdet” med uppgiften att svara för nationell kunskapsutveckling och kunskapsspridning inom detta område.
Visst är det så att en centrumbildning ”bara” är en av många som förmedlar kunskap till ”marknaden”. Andra kunskapsförmedlare är bland annat intresseorganisationer och statliga myndigheter.
Det som kännetecknar kunskapsförmedlingen från en centrumbildning vid ett universitet, är att den är saklig (vetenskapligt grundad) och relevantutifrån målgruppens behov och verklighet. Till skillnad från annan forskningsinformation från universitet (i regel en envägskommunikation) bygger centrumbildningens verksamhet på mötetmellan forskning och praktik. Movium har till exempel inte bara till uppgift att förmedla utan framför allt att bedöma när, var, hur och till vem viss information kan förmedlas.
Kunskap att handla
En centrumbildning är alltså inte bara en ”länk”, utan också en verksamhet vars professionalitet ligger i att förstå vilken information som vid en given tidpunkt kan omsättas i praktisk kunskap, nämligen handlingskunskap. Dess trovärdighet ligger i dels kopplingen till universitetet, förståelse för praktikens komplicerade politiska, ekonomiska och sociala sammanhang samt – inte minst – att den uppfattas som fristående från politiska, ideella och institutionella intressen.
Centrumbildningens förtjänst och berättigande ligger således i den att vara platsen där praktikern letar användbar kunskap och där forskaren söker upplysningar om ”The State of the Art”. En motsvarighet till Moviums uppdrag är till exempel CABE, Commission for Architecture and the Built Environment, i Storbritannien. Denna har dock väsentligt större resurser än Movium.
Problemet i dessa tider av ökad marknadsorientering för universiteten är att marknadsföringen tenderar att ske på bekostnad av andra former för forskningsinformation. Man åsidosätter den form av forskningsförmedling som bygger på mötet mellan forskning och praktik, som inte är så glassig utan mer low-tech, och som sker i formen av konferenser, seminarier, work-shops – ofta tvärvetenskapliga – och genom populärvetenskapliga artiklar av olika slag.
Minskad budget
Samtidigt med en satsning på marknadsföring genom en stor reklamkampanj och uppbyggnaden av ny organisation för omvärldskontakter, så minskas resurserna för denna ”mun-mot-mun-metodens” kunskapsförmedling. Som exempel kan nämnas att budgeten för Movium minskas med hela tjugo procent, samt att verksamheten som ”fristående” institution försvinner.
Av egna medel finansierar universitetet Moviums verksamhet med endast 250 000 kronor. Det motsvarar ungefär vad var och en av Moviums anställda genererar i intäkt till SLU – den ”goodwill” som verksamheten genererar ”på marknaden” oräknad.
Oroande utveckling
Som ansvarig för en centrumbildning är det en utveckling som oroar. I fallet Movium kan man konstatera att denna centrumbildning är ensam i Sverige om att sätta in SLU:s kunskap i ett urbant sammanhang.
Den låga prioriteringen av verksamheten sker vid en tidpunkt då Moviums ämnesområde, stadens utemiljö, är mer aktuell än någonsin. Aldrig förr har stadens utveckling varit så beroende av starka kopplingar mellan forskning och praktik. Just det förtroendekapital och den legitimitet som en centrumbildning som Movium besitter kan vara det som behövs för att öka kunskapen hos en rad olika aktörer. En kunskap som är nödvändig för att kunna finna möjliga lösningar på de klimat- och hushållningsfrågor som snart varje kommun ställs inför.
Konsekvenserna av att universitet inte tar större ansvar för formerna för hur de informerar sina målgrupper om forskningsresultat tål att diskuteras.
Det är oroväckande för samhället i sin helhet om man inte förstår att när forskning och praktik närmar sig varandra så gagnar det båda.
Och det är definitivt ett samhällsproblem om universitet inte inser sitt ansvar för att göra den kunskap tillgänglig, som är en förutsättning för en mera hållbar utveckling i vårt land.
Ole Reiter