Ledaren

Otrivsel
leder till otrygghet

Publicerad 17 oktober 2007
OTRIVSEL leder till otrygghet
 
Den allmänna bilden av brottsligheten i Sverige är att den ökar. Vi förväntar oss att saker och ting ska bli värre och att hotbilderna blir fler.
 
Det är bakgrunden till att allt fler kommuner och städer i Sverige tillämpar trygghetsvandringar och handlingsprogram för att öka tryggheten.
 
Ibland frestas man att tro att fokuseringen på trygghet i sig bidrar till en ökad känsla av otrygghet.
 
Icke desto mindre växer kraven på att använda kameraövervakning, att förbättra belysning (fler och starkare lampor) och att öka polisnärvaron i det offentliga rummet. Allt detta för att göra gator och torg tryggare.
 
Två doktorandet vid Uppsala Universitet, Martin Karlberg och Martin Forster, lyfte i en artikel i Svenska Dagbladet tidigare i höst fram boken Evidence-Based Crime Prevention, därvärldens främsta forskare på området brottsprevention – Sherman, Farrington, Welsh och MacKenzie – redovisar slutsatser från 600 utvärderingar av brottsförebyggande åtgärder.
 
Totalt genomgås tjugonio olika typer av insatser med gedigen utvärdering genom forskningsstöd. Kameraövervakning, belysning och ökad polisnärvaro är några av dem.
 
Inga genvägar
Slutsatserna är att det inte finns några genvägar och att enkla åtgärder inte ger effekt. Kameraövervakning på offentliga platser leder i vissa fall till ökad och i andra till minskad brottslighet.
 
Åtgärderna måste skräddarsys från fall till fall. Att bilden är komplex framgår av engelska handlingsprogram. I Storbritannien brukar man påpeka att kriminalitet och otrygghet beror på att det finns ett möjligt offer, en potentiell förövare och ett tillfälle där förövaren bedömer att risken för upptäckt är liten. Hittills har debatten i Sverige främst handlat om att begränsa tillfället till brott.
 
Den 24 oktober arrangerade Movium ett seminarium i Malmö om trygghet på uppdrag av Länsstyrelsen i Skåne. Där diskuterades otrygghetens sammansatta bakgrund och möjliga åtgärder. Bakgrunden för uppdraget är att även i relativt lugna delar av länet undviker främst äldre och barn att vistas ute. De avstår från aktiviteter på grund av att de känner sig otrygga.
 
Vems är gatan egentligen? Vem tar ansvar för vad som händer där? Foto: Helge Rubin
 
Otrivsam miljö
Kanske är en del av förklaringen till den växande känslan av otrygghet att den fysiska miljön i våra städer är så otrivsam för den som går eller vistas utomhus att den upplevs som otrygg?
 
Kan det vara så att upplevelsen av – inte bara bristande underhåll och skötsel – utan även bristande omsorg om utemiljön kan leda till otrygghet? Upplevelsen att ”här är det ingen som bryr sig” innebär att man upplever att man vistas i miljön på egen risk.
 
Det handlar om att flanören upplever att den fysiska miljön återspeglar den sociala miljön. Är den ena eftersatt säger det något om den andre.
 
Vadsomhelst kan helt enkelt hända därför att vadsomhelst också har hänt.
 
Ole Reiter