Ledaren
Det offentliga rummet måste få kosta!
Publicerad 22 maj 2006
Det offentliga rummet måste få kosta men frågan är vad man lägger pengarna på.
I dessa tider skrivs den ena tidningsartikeln efter den andra om omfattningen av skräp, klotter och skadegörelse i utemiljön i våra städer och stadsnära rekreationsområden.
Man ropar på ömsom fler papperskorgar, ja containrar, och fler poliser, samtidigt som man inte undviker att tala om de höga kostnaderna för renhållningen av utemiljön. I Svenska Dagbladet den 15 maj konstaterar man att bara på Kungsholmen i Stockholm kostar renhållningen (undantaget snöröjningen) åtta miljoner kronor.
Det motsvarar, skriver Svenska Dagbladet, 100 förskoleplatser eller 35 000 timmar hemtjänst. Det är onekligen mycket pengar. Och i undertexten på artikeln kan man ana jämförelsen mellan ”onödiga” kostnader och kostnader för den sociala välfärden, nödvändig i ett välfärdssamhälle.
Det är lätt att glömma att kostnader för parkskötseln på Kungsholmen inte handlar om förskoleplatsernas vara eller inte vara, utan om förutsättningarna för många barn och äldre att överhuvud taget komma i åtnjutande av utemiljöer med rimlig standard och kvalitet där man kan träffas och rekreera sig. Aktiviteter i utemiljön motverkar dessutom som bekant såväl fetma som ohälsa, viktiga mål i folkhälsoarbetet.
Dyrt vara utan strategi
Ett något mera polemiskt sätt att närma sig frågan om de höga kostnaderna för renhållningen är att det kostar kommunens (stadsdelsnämnden) åtta miljoner kronor att inte ha en strategi för hur man skall kunna erbjuda trevliga och utvecklande stadsmiljöer. Det grundas på följande:
I en artikel i Gästrummet i Vår Bostad i maj 2006 frågar journalisten och författaren Ludvig Rasmusson, för övrigt. författare till boken ”Åldersupproret”, hur vi kan acceptera utarmningen av svensk stadskultur. Han jämför megastaden Hongkong, där man får böter för att kasta kolapapper och där graffiti och fyllon på sta’n är okända fenomen, med situationen i Sveriges huvudstad och en rad andra svenska städer. Man kan ju inte annat än ge honom rätt i sak även om vi kanske inte skulle förorda Honkongs strategi för att uppnå samma mål.
I Movium Direkt har vi redogjort för en rapport från CABE Space, Enhancing Urban Green Space, som visar hur man i Storbritannien har vänt denna negativa trend för utemiljön. Det har genomförts som en nationell kampanj (ungefär som kampanjen ”Håll Sverige Rent”) med resultatet att sju av tio lokala myndigheter (”kommuner”) numera har en strategisk plan för sina utemiljöer klar eller under utarbetande. Vi har också tidigare på denna plats konstaterat att ”utemiljön är politik”, eller snarare avsaknaden av detsamma. Det är vad man har insett i Storbritannien.
Stöd till medborgarna
En del av framgångarna i Storbritannien tillskrivs strategierna hos myndigheterna att stödja medborgarnas engagemang i den yttre miljön. Genom brukarmedverkan har man dels engagerat människorna i underhåll och skötsel, dels bildat lokala ”vängrupper” till en specifik park eller plats i staden.
Vängruppen betraktas sedan som en röst för just denna miljö, som man kontaktar och lyssnar till när frågor om parkens eller platsens underhåll eller förnyelse aktualiseras. Gruppen betraktas som en länk mellan lokala myndigheter och samhället, som man diskuterar med inför varje större förändring. Enligt nämnda rapport finns det mer än 4 000 sådana grupper i landet och man beräknar deras insatser till cirka 35 miljoner pund, det vill säga cirka 490 miljoner kronor.
I Malmö har gatukontorets drift- och underhållsavdelning planerat en rad möten med malmöborna för att diskutera parkernas skötsel. Det är ett lika självklart som lovvärt initiativ. Frågan är emellertid hur gatukontoret så småningom ställer sig till opinioner som man själv varit med att skapa när dessa vill något helt annat än vad kontorets politiska ledning vill.
Tänk efter före
Debatten om den nationella strategin i Storbritannien är intressant som ledtråd i denna fråga. Strategin innebär att politiken vill ge makten tillbaka till medborgarna, heter det (”stärka lokalsamhället”). Men åsikterna om mål och medel går kraftigt isär, främst om hur det skall ske och till vilka som rätten att påverka överförs. En slutsats av den engelska debatten är behovet att tänka efter – före. Och att arbeta för en politik för det offentliga rummet.
De åtta miljonerna på Kungsholmen må vara mycket pengar. Och det är en relevant fråga om vi skall ha råd med det. I ljuset av erfarenheterna från Storbritannien kanske man skulle fråga sig om vi har råd att inte investera dessa pengar i människors engagemang i den offentliga miljön.
Ole Reiter
Chef för Movium