När den ständigt otrogne grekiske guden Zeus gjort den jordiska kvinnan Alkmene med barn och hon fött en son, lät Zeus föra sonen upp till gudarnas boning Olympen och lade honom vid sin sovande gudinnefru Heras bröst för att den lille Herakles skulle få kraft av henne.

Där låg den späde gossen – en halvgud – och diade tills gudinnehustrun vaknade, blev ursinnig och stötte bäbisen ifrån sig. Hon hatade honom redan innerligt, arg och svartsjuk som hon var, och skulle så göra resten av Herakles liv. Han blev galen, men det är en annan historia. Mjölken for i alla fall ut över himlen och spred sig som stjärnor över himlavalvet, och vips! så hade Vintergatan bildats.

Sprungen ur den myten är det ju inte konstigt att galaxen heter något med mjölk. Det gör den på en rad indoeuropeiska språk, dock inte på svenska. Med referenser till vår fornnordiska mytologi förklaras ordet vintergata med att väderspåmän sades kunna förutspå hur den kommande kalla årstiden skulle arta sig med hjälp av Vintergatans utseende.

Galaxen Vintergatan är en oändlig mängd klotformiga stjärnhopar, det så kallade vintergatsbandet går att se med blotta ögat högt uppe på himlavalvet en stjärnklar natt när det inte är alltför mycket störande ljus i atmosfären. Mjölkig, javisst – helt begripligt, som i engelskans Milky Way. Vintervit, jajamän – som en mosig, förvirrande dag i halvdunklets yrsnö. Men gata? Varför gata?

Ordet gata betyder öppning, som i engelskans gate. Det kan vara en öppning i en skog – en brandgata, ett långsmalt stråk där träden fått ge vika för att man ska kunna hejda en brands framfart. En öppning i staden blir till exempel en esplanad – ibland anlagd i samma syfte: att hejda brand – som ett fritt stråk, en boulevard kantad av träd, som en fri korridor i staden. En plats där hus och träd och allt annat fått ge vika och öppnat för ett tomrum som skydd. Ett fritt rum. En plats att också vistas på.

Gata lär ursprungligen vara en beteckning på en väg mellan olika ägor. Gatan i staden har kommit att bli liktydig med platsen där man inte längre befinner sig i skydd av sitt hem. Man är utslängd och oskyddad – fri, om man så vill.

Gatan ägs av alla och ingen, som en allmänning. Men gatan har inte alltid varit, och är kanske fortfarande inte, till för alla på lika villkor. Gatan är till viss del ett laddat område. Återigen speglas detta i språket: den, till exempel, som har befunnit sig på gatan trots att hen i andras ögon inte borde, men som inte har något alternativ, har ofta försetts med ett negativt klingande prefix: gatflicka, gatubarn, gatstrykare.

Gatan, en öppning mellan ägor, mellan fastigheter, en glipa, slutligen i trafikens era en flerfilig avgrund till skilje mellan hus. Och människor. Ett rum för framkomlighet. För förflyttning, mellan en punkt och en annan. I staden var gatan ursprungligen mest till för folk att ta sig fram längs, i vår egen tid har den fått ge plats för bilar, för trafik. Människan, den lilla långsamma, känsliga, sociala och sinnliga varelsen, har blivit underordnad, har fått flytta på sig.

Men i visionerna om den bilfria staden får gatan ett nytt fokus. Vad blir den nu?

Kanske en vintergata? Det vill säga en öppning i universum, en fri korridor för oss själva att befolka bland en massa andra galaxer och stjärnor och planeter och svart materia – ja, en korridor av ljus, mitt i det svarta, obegripliga som omger oss, en sorts öppning som kanske mest av allt står för hopp. En möjlighetens korridor, den enda plats där vi själva kan bo.