movium.slu.se

Plaketten berättar om ”oskyldiga offer för det nazistiska barbariet, med aktiv medverkan från Vichyregimen”. Foto: Annika Hultman Löfvendahl.

movium.slu.se

Minne över politikern Jean Jaurès. Foto: Annika Hultman Löfvendahl.

movium.slu.se

Minne över 17-årig flicka ur motståndsrörelsen. Foto: Annika Hultman Löfvendahl.

movium.slu.se

På många skolor finns plaketter som berättar att barn förts bort för att dö. Foto: Annika Hultman Löfvendahl.

Krönika

Minnas och påminnas i det gemensamma rummet

Publicerad 25 november 2014

Det sägs att Frankrike, liksom flera andra europeiska länder som var inblandade i de stora krigen under 1900-talet, har varit dåligt på att bearbeta sina krigsupplevelser. Men vandrar man omkring i Paris skulle man faktiskt kunna tro motsatsen; staden är nämligen fylld av minnestavlor om dess historiska förflutna. På många skolor sitter plaketter på husväggen som berättar att judiska barn, som gick i just denna skola, åren 1942–44 fördes bort för att dö i koncentrationsläger, ”oskyldiga offer för det nazistiska barbariet, med aktiv medverkan från Vichyregimen”. Och bara i de kvarter i östra Paris, i det 20:e arrondissementet, där jag mest rör mig har jag kunnat räkna till ett stort antal minnestavlor, uppsatta på platser där motståndsmän dödades under andra världskriget. Inte sällan hänger det färska blommor vid dessa tavlor.

Det finns något vackert och upplyftande i dessa ständiga påminnelser i det offentliga rummet om händelser i det förflutna (även om det förvisso är enklare att minnas sina hjältar och den segrande, ”goda” sidan än att väcka till liv kollaboratörer och medlöpare; att verkligen våga se och bli medveten om vad som utspelade sig i de mörkare rummen). Det blir en påminnelse om att vi alla är beroende av vad andra människor har gjort – eller inte gjort – före oss. Det handlar om en vördnad för dem som utfört beundransvärda handlingar i svåra tider och samtidigt är det en sorts uppfostran av nutidens samhällsmedborgare.

 

Här i Paris har ett stort antal gator namn efter personer ur historien: författare, vetenskapsmän, politiker, militärer. Och på dessa gatuskyltar står inte bara namnet på gatan, där står också när personen den uppkallats efter levde och vad han (för det är en skamlig och förödande övervikt av män) gjorde sig känd för under sin levnad. Utbildning av stadens invånare och påminnelse på en och samma gång. Även många av métrostationerna bär (mans-)namn: Charles de Gaulle, Victor Hugo, Voltaire, Franklin D. Roosevelt (uttalat med typisk fransk accent när det ropas ut i högtalarsystemet), för att bara ta några exempel.

En métrostation i nordöstra Paris är uppkallad efter politikern Jean Jaurès (1859–1914). Denne man hyllas i år – på hundraårsdagen av sin död – bland annat med en utställning i Panthéon (där han för övrigt vilar sedan 1924). Jaurès var socialistledare, pacifist, försvarade Alfred Dreyfus i den antisemitiska Dreyfusaffären och försökte mobilisera den internationella arbetarrörelsen för att förhindra första världskrigets utbrott. Men den 31 juli blev han mördad på ett kafé i 2:a arrondissementet av en fanatisk nationalist. Dagen därpå var första världskriget ett faktum.

 

När jag tar mig till Café du Croissant för att besöka platsen för Jaurès död finns kaféet kvar på samma plats, och ja: det sitter en stor minnesplatta på väggen utanför. Och inne i kaféet finns inget mindre än ett minnesbord med en byst, och väggen ovanför pryds av en tavla med tidningsartiklar av och om Jaurès från tiden. Och så ett citat från honom själv: ”La grande paix humaine est possible.” (Det är möjligt att uppnå en fred för hela mänskligheten / ordagrant: ”den stora människofreden”.)

Jag lämnar platsen med lätta steg. Så länge vi håller minnet levande av människor som Jaurès, och så länge vårt gemensamma rum tillåts påminna oss om dem, finns det ändå hopp om mänskligheten, tänker jag. Och särskilt viktigt är att hålla detta vid liv i dagens Frankrike, där det högerextremistiska Front Nationals ledare Marine Le Pen har meddelat att hon önskar byta namn på sitt parti. Ett försök att gömma undan partiets mörka historia. Men i vår demokratiska plikt ingår att aldrig någonsin glömma historien, varken den vackra eller den avskyvärda.



Annika Hultman Löfvendahl
översättare och redaktör, tidvis bosatt i Paris

Kommentarer

feedback minnas och påminnas

Mycket intressant krönika. Håller med fullständigt. Önskade artikel var längre. En hel bok om detta skulle jag vilja läsa där man gick gata efter gata, plats efter plats och med bild och text berättade om mer om det som man ser i Frankrike.
MVH Gisela Holmgren
Landskapsarkitekt

feedback minnas och påminnas

Mycket intressant krönika. Håller med fullständigt. Önskade artikel var längre. En hel bok om detta skulle jag vilja läsa där man gick gata efter gata, plats efter plats och med bild och text berättade om mer om det som man ser i Frankrike.
MVH Gisela Holmgren
Landskapsarkitekt

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.