movium.slu.se

Tidskriften Stad

Lekplatsen – en central stadsplaneringsfråga

Publicerad 29 maj 2017

Om planerare inte skapar utrymme för barn i staden blir staden en fattigare plats att leva på, skriver Maria Nordström.

 

”Finns det plats för barn i staden?” är en fråga som inte bara många föräldrar utan även landskapsarkitekter och barnmiljöforskare ställer sig sedan mitten av 1990-talet, i vårt land såväl som i många andra länder. Bebyggelsen i städerna intensifieras och alltfler barn växer idag upp i täta stenstadsmiljöer. Stora och påkostade lekplatser anläggs ibland och förläggs till storstädernas större parker, och långt bort från där barn bor. Man talar om utflyktslekplatser eller besökslekplatser. Lekplatsen i bostadens närhet är inte lika självklar i dagens stads- och bostadsplanering.

 

Närhetsprincipen – så viktig för små barn – gäller inte längre med avseende på barns platser i staden. Men det är i bostadens närhet som barn på egen hand börjar ta omvärlden i anspråk och det är där deras lust väcks att successivt utvidga sitt revir, efterhand som deras förmåga att orientera sig ökar och deras nyfikenhet växer liksom deras självsäkerhet. Det är på lekplatsen på bostadsgården eller i stadsdelsparken som barns lust till lek väcks, på egen hand och med andra barn. Leken, framhåller den danske lekforskaren Jan Kampmann, utgör ett ”frirum” för barn. I leken ordnar de själva sin tid och styr sina handlingar. Leken, hävdar Kampmann, gör oss till människor.

 

Naturlig träffpunkt

Ofta får lekplatsen i kvarteret eller bostadsområdet en betydelse också för familjerna bland kvarterets invånare och blir en naturlig träffplats. Lekplatsen kan bli ett tryggt ankare i barnens och familjernas värld, ett socialt nav i en annars ofta oöverblickbar stad och tillvaro. Det egna bostadsområdets lekplats skapar en känsla hos familjerna av att höra hemma någonstans.

 

I antologin Plats för lek. Svenska lekplatser förr och nu (Svensk Byggtjänst 2016, Märit Jansson och Åsa Klintborg Ahlklo, red), beskriver Ulla Berglund ett återbesök på lekplatsen i Aspuddsparken i Stockholm, som hon besökte för första gången för 30 år sedan. Berglund, som då gjorde en ingående studie av användningen av Aspuddsparken, redovisad i rapporten Uteliv. Med barn och pensionärer på gård och gata i park och natur (Stockholm 1989), konstaterar att lekplatsen i Aspuddsparken ter sig lika mycket använd och viktig nu som då. Den är mötesplats i stadsdelen för barn och vuxna och erbjuder ett opretentiöst sätt att umgås på.

 

Visar inställningen

När man läser Plats för lek. Svenska lekplatser förr och nu inser man att lekplatsen är så mycket mer än bara en plats. Lekplatsen visar vår inställning till vilket utrymme vi vill ge barn i staden och hur vi värderar barnens del i stadslivet. Bokens kapitel om lekplatser ”förr och nu” ger ett intressant tillbakablickande perspektiv men de innehåller också framåtblickande funderingar om barns plats i den offentliga miljön liksom om situationen för barns platser i dagens stadsmiljöer och bostadsområden.

 

Dessa blickar ”fram och tillbaka i tiden” påminner oss om att vi har värderat barns närvaro i våra liv olika och att vi, ibland men inte alltid, har gett dem en plats bland oss vuxna i den offentliga miljön. Det var under andra hälften av 1800-talet som lekplatser började uppföras i vårt land samtidigt som en ny och mer intresserad syn på barn växte fram. Lärare, idrottsfolk och stadsträdgårdsmästare gjorde sig till talesmän för barns behov av egna platser i staden, inspirerade av strömningar utomlands.

 

Dyrbar mark

I dagens städer är det ont om mark och marken är dyrbar, framhåller man ofta från politikernas sida. Att skapa utrymme för barns aktiviteter, att uppföra lekplatser på bostadsgårdar, att anlägga skolgårdar, gång- och cykelvägar är svårt och blir dyrt, anser man. Så har man sagt också förr. Den avgörande frågan är om och hur villig man är att låta barnen vara en del av det offentliga livet nu som då. Kampen om det offentliga utrymmet var hård i Stockholm kring sekelskiftet 1900 och det uppstod strid när man föreslog att en ny stor park skulle anläggas i Vasastaden främst ägnad åt barnen. Anläggandet av Vasaparken ingick i den så kallade Lindhagenplanen från slutet av 1800-talet. Planen skulle omvandla Stockholm – då som nu – till en modern storstad. De parker som då anlades i utkanterna av staden, Kronobergsparken, Vitabergsparken, Tantolunden och Vanadislunden, är idag centralt belägna. De anlades som så kallade naturparker, det vill säga de bjöd in besökarna att röra sig fritt i parkerna och inte bara begränsa sig till anlagda promenadvägar utan också att vistas och slå sig ner i parkerna.

 

Öppnade parkerna

Stockholms förste stadsträdgårdsmästare Alfred Medin var mannen bakom detta nya fria sätt att öppna upp stadens parker. Medin var också drivande bakom anläggandet av Vasaparken som barnens park tillsammans med bland andra Victor Balck, grundaren av ”Sällskapet för befrämjande af skolungdomens fria lekar”.

 

I Vasaparken anlades en stor central yta som lekplats. Under senare tid har Vasaparken kraftigt naggats i kanterna men i mitten av parken känner vi fortfarande igen den stora öppna ytan, vilket är resten efter den gamla stora lekplatsen. Intill den placerade Medin en mindre lekplats för de yngre barnen för att de skulle ha en egen skyddad plats – en klok åtgärd. Avgörande för Medins parkplaneringspolicy var uppskattningen av barn och en önskan om att de skulle vara en del av offentligheten. Lekplatser hade tidigare anlagts på undanskymda platser i parkerna. Medin framhöll i stället att ”En lekplats torde ej böra vara undangömd, ty ju mer i skymundan desto lättare urarta lekarne, och en glad och rörlig barnskara gifver platsen ett lifligare utseende”.

 

Liv skapas

I Vasaparken myllrar det av liv som skapas genom barnens lekar. I parken finns bänkar placerade så att de riktats mot den stora lekplatsen som mot en scen. Här ser man ofta äldre personer sitta och titta på barnen. Barnen ger de äldre liv och påminner dem kan-ske om deras egen barndom. En park kan vara en enastående plats för möten av olika slag. 

 

När man i Stockholm idag – liksom på Medins tid – anför att marken i staden är för dyr för att anlägga lekplatser på så undrar man hur Stockholm så snabbt i vår tid har velat ge upp sitt värdefulla arv av barnvänlig stadsplanering, som en gång gav staden och landet ett internationellt gott rykte förutom nöjda stadsbor och stadsbarn i Stockholm? I vår tid tycks ”urbant liv” ofta bara betyda tät bebyggelse i rent fysisk mening utan tanke på hur vi ska leva i denna bebyggelse och hur denna bebyggelse ska underlätta för oss att leva tillsammans på ett sätt som tar hänsyn till våra olika behov.  

 

Diffusa föreställningar

Det är en kamp om utrymmet i staden och med – ofta diffusa – föreställningar om ett urbant liv hänvisar man barn till att dela den redan trånga allmänna offentliga miljön i staden med vuxna. Alltfler förskolebarn och skolbarn använder stadens parker och grönområden som sin enda utemiljö – särskilt i de stora städerna – när förskolegårdar, skolgårdar och lekplatser inte anläggs i nya bostadsområden eller befintliga lekplatser tas i anspråk för an-nan användning i förtätningen av innerstadsmiljöerna. Andra stadsbyggnadslösningar på ”barnproblemet” är så kallade utsläppsgårdar på minimal yta och takgårdar.

 

I Medins spår följde under 1900-talet en allt mera barnvänlig stadsplanering och efter hand skapades den så kallade normplaneringen på 1960-talet för att försäkra barn om god tillgång till platser i utemiljön, i deras bostadsområden och i staden, liksom för att skydda dem från trafik.

 

Under miljonprogrammet

Normplaneringen gällde under den tid då det så kallade miljonprogrammet genomfördes. En miljon nya bostäder skulle byggas under en tioårsperiod. Lekplatsplaneringen var en del av bostadsområdes- och stadsplaneringen. Att dessa normer fick stort genomslag berodde på att de statliga bostadslånen, som finansierade miljonprogramsområdena, krävde att normerna följdes. Normerna baserades på studier av i första hand arkitekten Hans Wohlin på Bostadsstyrelsen, som publicerade resultaten av sina studier i form av anvisningar för planeringen. Wohlins studier beskrev barns lekvanor och utifrån dem drog han slutsatser om lekplatsernas storlek, innehåll och avstånd från bostäderna.

 

Normplaneringen gällde fram till 1987, då en ny Plan- och bygg-lag infördes. Den fortsatte dock att gälla ett tag till i stadsplanerarnas praktik. Med anläggandet av Hammarby Sjöstad i Stockholm på 1990-talet kom det definitiva brottet i Stockholm och den gamla inkluderande stadsbyggnadspraktiken kastades på sophögen. 

  

Kommunerna bestämmer

Idag bestämmer varje kommun hur den vill genomföra sina stadsutbyggnadsprojekt. Ofta sneglar man mot huvudstaden och anammar ibland okritiskt vad man uppfattar som modernt fast villkoren för stadsutbyggnaden skiftar och de egna förutsättningarna för god stadsutbyggnad kan vara så mycket bättre. En del kommuner har en stark känsla för sin tradition och väljer att vidmakthålla den också i vår tid av snabba förändringar.

 

I den tidigare nämnda antologin påpekar Åsa Klintborg Ahlklo att varje stad och större samhälle har sin alldeles egen lekplatshistoria. Hon exemplifierar med Lund. Stadens känsla för sina barn har lett till ett långvarigt engagemang, inte bara för lekplatser utan också för bland annat en ambitiös Naturskola och fritidsgårdar med djurhållning och miljöprofil. Men också i den bästa av alla kommuner behövs ständig vaksamhet och uppmärksamhet på barns behov, eftersom de inte skyddas av regler eller bestämmelser.

 

Barns rätt

Gentemot Lunds kommun hävdade nyligen några mor- och farföräldrar – med hänvisning till Barnkonventionen – barns rätt till plats i en aktuell plan för ett nytt bostadsområde, som de hade granskat sakkunnigt. Deras granskning resulterade så småningom i att planerna reviderades till förmån för barnen. De gjorde en imponerande insats.

 

Som vid tiden före normplaneringen måste starka påtryckargrupper idag uppmärksamma och hävda barns behov av utrymme och lekplatser. Ett stöd för påtryckargrupper är den numera omfattande forskningen om barns behov av bra utemiljö – för deras välbefinnande, hälsa och utveckling, för skolprestationer och mycket mera. Resultat av denna forskning ger liksom Barnkonventionen goda argument till förmån för barnen.

 

Men utan de vuxnas engagemang för barns behov och vuxnas villighet att avstå plats för barns lek blir det heller inga lekplatser. Då går vi miste om det liv som barn skänker en plats och en stad. Barn i staden ger inte bara staden ”ett lifligare utseende” som Medin påpekade utan staden blir också en bättre plats att leva på.

MARIA NORDSTRÖM

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.