Ledaren

Varför rör sig barnen så lite i staden?

Publicerad 19 februari 2007
VARFÖR RÖR SIG BARNEN SÅ LITE I STADEN?
 
Barns tilltagande fetma och ohälsosamma livsstil uppmärksammas i var och varannan dagstidning. Stillasittandet bland barn har blivit ett problem. Idrott och inte minst skolans gymnastiktimmar anses vara lösningen.
 
Skolministern har också medgett att problemet vuxit sedan skolorna kommunaliserats och fritt fått utarbeta sina egna program. Få kommuner har velat utöka gymnastiktimmarna på de teoretiska ämnenas bekostnad. Ministern har utlovat en översyn av läroplanen och kanske ytterligare någon timmes idrott/gymnastik/rörelselek i veckan.
 
Men problemet är inte att intresset för idrott eller lek har minskat bland barn och unga. Problemet är att de helt enkelt inte går, cyklar och springer i samma omfattning som tidigare.
 
Och varför inte det?
 
Förutsättningar saknas
På Movium tror vi att det beror på att utemiljön i vid bemärkelse – parkerna, torgen, platserna och gatorna, det vi kallar stadsrummen helt enkelt inte ger förutsättningar för lek, rörelsefrihet och trygghet för barn och unga under 18 år.
 
Lek, rörelsefrihet och trygghet är enligt Barndelegationen de egenskaper hos utemiljön som anses vara förutsättningen för att miljön skall vara utvecklande. Utvecklande miljöer innebär att barns och ungas kreativitet stimuleras.
 
Det är inte skolans ”fel” att det blivit så. Och det är inte heller skolan som ska lösa problemet genom att öka antalet timmar för lek, idrott och rörelse på schemat.
 
Det är naturligtvis inget fel i sig att skolan ser över resurser för idrott och lek. Men det är långtifrån säkert att ”more of the same” löser problem som har sin bakgrund i en samhällsutveckling som påverkar barns och ungas uppväxtvillkor.
 
Idrott inte lek för alla
Tänk om det till exempel är så att skolans idrottstimmar inte tilltalar vissa barn och ungdomar. Att lek i de former som erbjuds helt enkelt inte lockar dem. I så fall kommer erbjudandet om ytterligare någon timme i veckan knappast att tas emot med någon större entusiasm hos dessa barn och unga.
 
De som redan är idrottsaktiva, däremot, har sannolikt redan tillgodosett sina behov utanför skolan.
 
Samhällets stöd till idrottsrörelsen har minskat sedan mitten av 1990-talet. Stödet sågs länge som en av de bästa generella insatserna man kunnat göra för att ge framförallt ungdomar en meningsfull fritid. I dag måste idrotten bära mer av sina egna kostnader.
 
En neddragning av det generella stödet till idrotten slår, liksom på andra områden, främst mot vissa grupper i samhället. Folkhemsparollen idrott åt alla, som varit en strävan sedan utredningen med samma namn kom 1969, gäller inte idag för barn till exempelvis ensamstående, lågavlönade eller arbetslösa invandrarkvinnor.
 
Som utvecklingen ser ut i dag betyder det att de som idrottar idrottar mer, medan grupper som inte alls idrottar ökar.
 
Samverka för stimulans
Samhällsproblem löses i regel inte genom sektorspolitik. I stället bör man fråga sig hur olika sektorer i samhället kan/bör samverka för att stimulera barns rörelse och lek.
 
En del av lösningen ligger i insikten om att all sektorspolitik är till för politikens utförare, inte mottagare. Hon är nämligen en individ, en helhet och inte summan av olika intressen och behov. Sektorstänkandet är så starkt i de av offentliga organ producerade välfärdstjänster att vi missar mottagaren och förståelsen för hennes behov utifrån hennes livssituation.
 
Det är bland annat därför Movium har skrivit till regeringen om behovet av en stadspolitik i vårt land – det vill säga att vi behöver utarbeta mer allsidiga, sektorsövergripande, strategier för att komma tillrätta med dessa problem.
 
Tänk om det är så att icke idrottsaktiva barn och ungdomar inte vistats ute och rör på sig för att de helt enkelt inte anser har någon anledning att göra det. Det finns ingenstans att ta vägen och ingenstans att gå, med undantag från lekplatser, kaféer och ungdomsfik och en och annan ungdomsgård.
 
Staden full av förbehåll
Staden eller bostadsområdet erbjuder helt enkelt inte miljöer som uppmuntrar till lek, rörelsefrihet och trygghet. Gatan är förbehållen trafiken, torget, handeln, platsen, parkeringar, uteserveringar eller annan kommersiell verksamhet och till sist parken, är utformad för passiv rekreation, beskådande av blommor, träd och växter. Lekplatserna är med sin utrustning anpassade av vuxna för vissa åldrars förmodade behov.
 
Det finns ingen plats som utgör lockelse för fria lekar och självvalda aktiviteter. Sådana som bejakar barns och ungas uppfinningsförmåga och kreativitet, deras lust till utmaningar och spänning. Särskilt inte i staden.
 
Dags för nya visioner
Kanske är det dags för nya visioner om den ”attraktiva staden” inte enbart näringslivets, Yuppisarnas, eller andra gruppers stad. Utan en stad som bejakar stadsrummen som aktivitetsytor, inte bara för barn och unga, eller särskilda ändamål. Utan för alla och för olika användningsområden.  
 
Genom att göra stadsrummen dynamiska, intresseväckande och mångsidigt användbara kan vi bidra till att även barn och unga kan finna det mödan värt att delta i det offentliga livet genom att vi erbjuder dem lek, rörelsefrihet och trygghet som komplement till en och annan idrottstimme.
 
Ole Reiter
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.