Idag är de flesta överens om att urbana ekosystemtjänster gör stor nytta i samhällsutvecklingen. De tjänster som utemiljön utför i städerna bidrar med stora kvalitéer och motsvarar stora ekonomiska belopp. De är en förutsättning för hållbar stadsutveckling.

Kunskapen finns

När jag går igenom det Movium skrev på 90-talet finns nyttan hos många av de ekosystemtjänster man pratar om idag redovisade. Visst har det hänt saker sen dess, ny kunskap har tagits fram och äldre har reviderats, nya metoder att värdera tjänsterna har utvecklats.

Men tyvärr går det sorgligt långsamt att förändra samhället till att bättre utnyttja alla de fördelar man får när man investerar i utemiljön. Samhällsutvecklingen motsvarar inte den kunskap som finns.

Går långsamt

Tillämpningen går långsamt. Varför har man inte har kommit längre?

Kunskapen finns, men är den illa kommunicerad? Är vi som jobbar med stadens utemiljö för dåliga på att argumentera för effekterna av ekosystemtjänster? Är effekterna alltför långsiktiga och det ekonomiska tänkandet alltför kortsiktigt? Är det alltför lätt att fortsätta göra som man alltid har gjort?

Saknas det incitament att göra rätt fastän man vet hur man borde göra? Kan beslutsfattare, planerare och landskapsarkitekter i så fall göra något för att ändra på detta?

Tillämpningen brister

De senaste åren har jag varit på flera konferenser och läst flera rapporter som slutar med att man konstaterar att det är i tillämpningen det brister, det talas om omställningshastighet, innovationshastighet, genomförandeunderskott, listan kan göras lång.

Detta är naturligtvis extra intressant för Movium eftersom det är precis i gränssnittet där forskning ska tillämpas och kommuniceras som vi arbetar.

Så jag undrar än en gång – vad är det som inte fungerar? Vilka hinder står i vägen för en ökad omställningshastighet?