Utveckla dialogen med medborgarna
I Sverige är vi ganska stolta över vår demokratiska tradition. Vi har under många årtionden praktiserat samråd med medborgare i frågor som gäller den fysiska miljön i våra städer. Vi är vana vid och förväntar oss både öppenhet i umgänget mellan medborgare och myndigheter och transparens i fråga om myndigheters motiv att välja den ena eller den andra lösningen på olika samhällsproblem.
Våra myndigheter på såväl statlig som kommunal nivå är effektiva och – i jämförelse med många andra länder – obyråkratiska och sakliga. Och inte minst serviceorienterade.
Formerna för denna dialog med medborgarna och arbetsformerna i den offentliga organisationen känns emellertid alltmer föråldrade. Och därför är det lite förbryllande att vi gör så lite för att utveckla dem.
Når inte fram
Vi vet att de metoder vi tillämpar inte når fram till vare sig barn eller unga och inte heller till invandrare. Och vi vet också att anspråken på staden och dess offentliga rum för andra verksamheter och livsformer är annorlunda idag än när metoderna utvecklades. Det gäller särskilt anspråken från de här grupperna, som dessutom i hög grad saknar politiskt inflytande.
Våra samrådsmetoder och organisationsformer är årsbarn med det svenska folkhemmet. Hur långt befinner vi oss inte från detta paradigm idag? Och därmed också från dess arbetsmetoder?
För att göra någonting åt avståndet mellan rådande praxis och verklighet har fonden Realdania tillsammans med arkitekterna Stig L Andersson och Jan Gehl genomfört projektet Bedre Byrum. Föreningen har uppmanat de danska kommunerna att föreslå hur de skulle vilja förbättra städernas offentliga rum.
Bland idéförslagen har en expertpanel utsett tjugotre projekt som har fått ett ekonomiskt stöd för att utveckla sina idéer. Ett antal projekt kommer att genomföras med femtioprocentigt stöd från Realdania.
Urbana mötesplatser
Alla slags offentliga rum har ingått i tävlingen: torg, platser, parkeringsområden, hamnarealer, transitområden, trafikterminaler, restområden, gator, vägar, gång- och cykelvägar, alléer, boulevarder, parker, planteringar och andra ”gröna rum”. Den avgörande förutsättningen är att det är platser där stadens invånare vistas och rör sig och där stadsrummen kan komma att fungera som urbana mötesplatser.
Syftet med initiativet, som för övrigt har vissa likheter med den stadsförnyelsekampanj som den borgerliga regeringen genomförde på 1980-talet, är bland annat att stimulera till andra samarbetsformer. Det gäller samarbetet mellan privata och offentliga aktörer och det gäller samarbetet mellan experter och medborgare. Det handlar om att få bättre stadsrum genom en ökad samverkan.
Ytterst handlar det danska initiativet om insikten om att stadsplaneringen de senaste årtionden har haft tyngdpunkt på stadens funktionalitet snarare än på dess upplevelsevärden och egenskaper för människornas möten och aktiviteter. Att planering och genomförande av expertorganisationer enligt stuprörsmodell inte utgör en garanti för kvalitet. Och inte minst i erkännande av stadens – och därmed stadsrummens – betydelse för samhällets ekonomiska utveckling, och att denna utveckling fordrar andra former för deltagande av såväl näringsliv som människorna som berörs. Problembeskrivningen känns igen också i Sverige.

Stadens sociala liv
Vilka är slutsatserna av det danska experimentet?
För det första är det uppenbart att förslagen innebär en poängtering av stadsrummens betydelse för stadslivet. Inte bara som ”utemiljöer” eller fria områden mellan hus, vars främsta egenskap är att de är undantagna exploatering. Deras uppgift för stadsbon och besökaren är inte bara att ge utrymme för promenaden eller naturupplevelsen eller cafékulturen, utan de utgör navet i stadens sociala liv.
Ett genomgående inslag i de flesta projektförslagen är omsorgen om sportorienterade aktiviteter för ungdomar. Aktiviteter som vi i regel ser ”förvisade” till städernas ytterområden. Bakgrunden uppges vara att samtliga projekt har tillkommit i en nära dialog med medborgare – särskilt de unga. En slutsats som utvärderingsgruppen kommit fram till är att förslagen i flertalet fall låter sig genomföras ”utan att kollidera med särintressen eller kollektivets behov av trygghet och tillgänglighet”.
Omvärdera experterna
De danska erfarenheterna utgör ett memento för våra egna förvaltare av stadsrum, antingen det rör sig om stadens parker eller torg. Kanske är det så att en utökad dialog med stadens brukare leder till att vi får omvärdera en del av experternas syn på goda stadsrum?
Och kanske är det så att vi just nu – med ungdomskulturens globalisering och stadskulturens internationalisering – behöver ny kunskap om betydelsen av goda och framför allt bättre stadsrum.
Vi kanske behöver en egen ”Bedre byrum” för bättre stadsrum?
Fråga regeringen, det har Movium gjort – men ännu inte fått något svar.
Ole Reiter
Barns rättigheter – våra skyldigheter
Anders Rasmusson lyfter fram forskning som visar på vikten av en god utemiljö för barns utveckling. Kunskap finns alltså men fortfarande saknas vuxnas engagemang.
Varför går det så långsamt?
Anders Rasmusson blickar tillbaka tjugo år och ser att mycket av den kunskap om ekosystemtjänster som efterfrågas idag fanns redan då. Varför är det så svårt att implementera den?
Social hållbarhet och fysisk miljö
På Moviums ledningsråds höstträff spanades det in i framtiden. En av frågorna rörde social hållbarhet och dess koppling till fysiska platser. Anders Rasmusson bjuder in till fortsatt diskussion.
Palmhus åt alla?
Anders Rasmusson frågar sig varför inglasade utomhusliknande miljöer blir allt vanligare.
Movium – SLU:s tankesmedja för hållbar stadsutveckling
De senaste åren har mycket förändrats hos Movium. Nu har bitarna fallit på plats och under maj lanserade vi Movium som SLU:s tankesmedja för hållbar stadsutveckling.
Hur ser framtidens stad ut?
Det är intressant att jämföra livsstilstrender med de städer vi utvecklar. Hur låter vi dessa trender influera vårt samhällsbyggande?
Slutet på oljan – när ökar städernas självförsörjning?
Per G Berg, professor i landskapsarkitektur, menar att ökad lokal produktion av mat och bränsle är nödvändig i en framtid anpassad efter ökade priser på den ändliga resursen fossilt bränsle. Hur anpassar vi våra städer efter detta kommande behov?
Tänk om man förbjöd landskapsarkitekter att använda gräs!
Ja, det skulle ju vara ett ordentligt paradigmskifte i både utformning och förvaltning av urbana grönytor.
Tharirtorget och den sociala ordningens makt
Under våren var Tharirtorget i Kairo scenplats för en revolution, samtidigt som den sociala ordningen upprätthölls av revolutionärerna själva.
Det finns inga städer!
Det finns inga städer, säger professorn i landskapsarkitektur där han sitter vid seminariebordet, mitt i diskussionen om hållbar stadsutveckling. Nähä?
Hållbar stadsbyggnad börjar med social hållbarhet
Tisdagen den 8 mars samlades tre riksdagsutskott för att diskutera hållbara städer.
Det är glädjande att riksdagen diskuterar grönområden. Det vittnar om tyngden i dessa frågor idag, och vilka möjligheter vi som arbetar med dem har när det handlar om att bidra till en bättre samhällsutveckling.
Däremot förbiser man de sociala dimensionerna i diskussionen. Det är upp till oss som jobbar med dessa frågor att väga ihop ekologiska, ekonomiska och sociala perspektiv för att skapa täta men levande städer där folk väljer att bo och leva.
0,6 – HUR BRA ÄR DET?
Planarbetet för bostadsområdet Norra Djurgårdsstaden är ambitiöst på ett sätt som man sällan ser. Med utgångspunkt i det omgivande landskapets naturvärden och kommande klimatförändringar satsar man på att göra allt rätt för framtiden. Men det verkar som man fokuserar medlen snarare än målen. Det gör modellen med grönytefaktor 0,6 godtycklig, skriver Tim Delshammar.