Ledaren

Tryggare kan ingen vara...

Publicerad 12 december 2006
Tryggare kan ingen vara…
 
Trots att brottsligheten sjunker ökar känslan av otrygghet. Men gör fler övervakningskameror och beskärning av buskage staden tryggare? Handlar inte upplevelsen av trygghet om någonting mer, någonting större och mycket mer komplext?
 
Alltfler kommuner och bostadsföretag inventerar otrygga miljöer och genomför åtgärder av olika slag, som till exempel ökad kameraövervakning, mer belysning eller färre träd och buskar. I regel är det kommunala förvaltningar inom gatu- och parksektorn som får uppdraget att vidta åtgärderna.
 
I vissa kommuner utgår man från devisen trygghet först, sedan estetik. Och det är väl begripligt, eftersom ingen har glädje av vackra miljöer om man inte törs vara där.
 
Men fullt så enkelt är det inte.
 
Skapar otrygghet
I vår iver att skapa trygghet – till exempel genom att arrangera trygghetsvandringar – riskerar vi i själva verket att framkalla otrygghet. Fixeringen vid trygghet är så stark att det närmar sig ett ”nationellt paniksyndrom” med läkaren och författaren David Eberhards ord.
 
Enligt polisens egen statistik minskar kriminalitet en i det offentliga rummet. Men samtidigt visar statistiken att till exempel pensionärer, som bor i områden utan påvisbara risker för att utsättas för brott, ändrar sina vanor. De undviker offentliga miljöer. Medias – och särskilt kvällspressens – rapportering om kriminalitet och otrygghet har en klar påverkan på människors upplevelse av ökat våld i utemiljön.
 

Förenklat uttryckt kan man – som man gör i England – konstatera att tre faktorer spelar roll när man skall diskutera trygghet/otrygghet. För det första skall det finnas en miljö där en eventuell förövare inte riskerar att bli upptäckt. För det andra skall det finnas ett potentiellt offer och för det tredje en förövare.

 
 
Ögon och öron
Egenskaper i den fysiska miljön spelar förstås en viss roll, men avgörande är det om vistas människor ute eller inte. Det betyder också en hel del om boende i området har utsikt över platserna där människor rör sig på kvällar och nätter, det vill säga om miljön har ögon och öron.
 
När det gäller offret kan man konstatera att den yttre miljön spelar en viss roll även här. Det finns många exempel där missriktade ambitioner har skapat miljöer som mest kan liknas vid en scen. Den ensamme vandraren är fullt upplyst men ser själv inte publiken. Det kanske inte är den bästa lösningen att till varje pris öka belysningen på just gångvägarna. Istället kan man kanske skapa en jämnare belysning inom till exempel den park som vägen korsar . På så vis får den ensamme vandraren fler möjligheter till egna val. Han eller hon kan till exempel att ta andra vägar eller till och med fly om något hotfullt närmar sig.
 
Till sist förövaren. Förövaren är i de flesta fall känd, åtminstone av polisen och de sociala myndigheterna. Förövarens sysselsättning och revir är i regel också bekant för polisen och skulle därför kunna hanteras inom ramen för polisens arbete.
 
Skräddarsydda lösningar
Det  finns alltså inte några standardlösningar. Det är varken kameraövervakning, belysning eller bättre sikt i parker och utmed cykelvägar som kan lösa problemet med människors känsla av otrygghet.
 
Det är snarare så att alla berörda myndigheter och förvaltningar, inklusive planerande sådana, måste samarbeta. Även om uppmärksamheten kring  trygghetsfrågor tenderar att öka den upplevda otryggheten behöver frågan om trygghet diskuteras öppet och bli föremål för gemensamma och samordnade åtgärder inom en rad områden. Och lösningarna behöver sannolikt skräddarsys i varje kommun eller till och med stadsdel.
 
Omsorgen om medborgarna innebär att den offentliga miljön i våra städer MÅSTE prioriteras. Det offentliga rummet kräver ett offentligt liv. Det förutsätter väl planerade, vackra, lockande och upplevelserika miljöer med plats för spontana aktiviteter av alla de slag, som lockar människor att vistas och mötas i städernas utemiljöer. Då bli offentliga miljöer, trygga miljöer.
 
Alltså estetiken först, sedan trygghet.
 
Jag skulle vilja gå längre än så. Utemiljön i våra städer är ytterst en fråga om – inte estetik – utan etik. Nämligen frågan om våra värderingar om värdet och betydelsen av offentligt liv för människor.
 
Ole Reiter
Ole Reiter är chef för Movium. Han har tidigare varit stadsbyggnadsdirektör i Helsingborg respektive Sundbyberg. Dessförinnan var han bland annat ämnessakkunnig i regeringskansliet samt kommittésekreterare i Stadsförnyelsekommittén
 
 
 

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.

Sidor