På Bryssels flygplats passerar jag ett stort fotografi som för en stund får mig att glömma mitt väntande flyg. Två personer sitter i en liten roddbåt, i vattnet speglas enorma höghus som avslöjar att de två styr in mot en tät storstad. Deras tankar står med stora bokstäver: Är det endast gräs som gör staden grön?

Vi som arbetar med grönytor vet ju att det är mycket mer än gräs som gör våra städer gröna. Ändå kunde jag inte lösgöra mig från bilden. Frågan är ju tankeväckande.

En universell gräsmatta

En klippt gräsmatta är universell. Från Kiruna till Cape Town, från Los Angeles till Peking är gräs ett standardelement i parker, trädgårdar, längs vägar, ja, i alla gröna områden i våra städer. Gräs utgör 75 till 95 procent av Europas parkareal och i USA täcker gräsplaner en yta som motsvarar nästan halva Sveriges skogsareal.

Skyltar som förkunnar att ”gräset får inte beträdas” påminner om den prestige en tät gräsmatta en gång innebar. Men sedan gräsklipparen uppfanns har gräsmattan gått från att vara raffinerad lyx till en simpel och billig standardlösning.

För många gräsmattor är problemet snarare att ingen beträder dem. Gräsmattans primära syfte har alltid varit aktivitet, men i stadens grönområden finns gräsmattor lika ofta på platser som varken är tänkta för aktivitet, eller inbjuder till det. Resultatet är anonyma tomrum utan karaktär och funktion.

Grön öken

Gräsplanens roll som arena för aktivitet är under förändring. I dag används hela det offentliga rummet av skateboardåkare, parkourutövare och andra utforskande aktiviteter. Grönytor dominerade av gräs lever helt enkelt inte upp till tidens sociala koder om dynamik, föränderlighet och identitet.

Ökat fokus på grönytors ekologiska funktioner och deras roll för städers anpassning till klimatförändringar, bidrar också till att det utbredda bruket av gräsmattor ifrågasätts runtom i världen. Gräsmattan är en homogen och statisk grön öken.

Tänk om…

Bildens fråga provocerade därför fram en lika tankeväckande fråga. Vad skulle hända om man förbjöd landskapsarkitekter att använda gräsmattor? Ja, det skulle ju vara ett reellt paradigmskifte i utformning och förvaltning av urbana grönytor.

De pågående stadsförtätningsprocesser där fler människor ska utnyttja minde grönt kräver just ett paradigmskifte – ett skifte från fokus på mängden grönt till ett fokus på dess kvalitet.

Här kan ett förbudmot gräs stimulera landskapsarkitekter till att utforska många nya typer av rumsbildningar och vistelseytor i planteringar, där ekologiska och designmässiga principer möts och där färg, strukturvariation och föränderlighet skapar identitet.

Självklart ska vi använda gräsmattan, men den ska användas kritiskt och inte som en enkel lösning när kreativiteten eller pengarna tar slut. I den förtätade staden är grönytor med mindre gräs nämligen mycket mer hållbara. Ett möte om grönytors roll för hållbar stadsutveckling var just anledningen att jag var i Bryssel.

Anders Busse Nielsen

Landskapsarkitekt och forskare vid Landskapsutveckling, LTJ-fakulteten, SLU i Alnarp