Tänk om man förbjöd landskapsarkitekter att använda gräs!
På Bryssels flygplats passerar jag ett stort fotografi som för en stund får mig att glömma mitt väntande flyg. Två personer sitter i en liten roddbåt, i vattnet speglas enorma höghus som avslöjar att de två styr in mot en tät storstad. Deras tankar står med stora bokstäver: Är det endast gräs som gör staden grön?
Vi som arbetar med grönytor vet ju att det är mycket mer än gräs som gör våra städer gröna. Ändå kunde jag inte lösgöra mig från bilden. Frågan är ju tankeväckande.
En universell gräsmatta
En klippt gräsmatta är universell. Från Kiruna till Cape Town, från Los Angeles till Peking är gräs ett standardelement i parker, trädgårdar, längs vägar, ja, i alla gröna områden i våra städer. Gräs utgör 75 till 95 procent av Europas parkareal och i USA täcker gräsplaner en yta som motsvarar nästan halva Sveriges skogsareal.
Skyltar som förkunnar att ”gräset får inte beträdas” påminner om den prestige en tät gräsmatta en gång innebar. Men sedan gräsklipparen uppfanns har gräsmattan gått från att vara raffinerad lyx till en simpel och billig standardlösning.
För många gräsmattor är problemet snarare att ingen beträder dem. Gräsmattans primära syfte har alltid varit aktivitet, men i stadens grönområden finns gräsmattor lika ofta på platser som varken är tänkta för aktivitet, eller inbjuder till det. Resultatet är anonyma tomrum utan karaktär och funktion.
Grön öken
Gräsplanens roll som arena för aktivitet är under förändring. I dag används hela det offentliga rummet av skateboardåkare, parkourutövare och andra utforskande aktiviteter. Grönytor dominerade av gräs lever helt enkelt inte upp till tidens sociala koder om dynamik, föränderlighet och identitet.
Ökat fokus på grönytors ekologiska funktioner och deras roll för städers anpassning till klimatförändringar, bidrar också till att det utbredda bruket av gräsmattor ifrågasätts runtom i världen. Gräsmattan är en homogen och statisk grön öken.
Tänk om…
Bildens fråga provocerade därför fram en lika tankeväckande fråga. Vad skulle hända om man förbjöd landskapsarkitekter att använda gräsmattor? Ja, det skulle ju vara ett reellt paradigmskifte i utformning och förvaltning av urbana grönytor.
De pågående stadsförtätningsprocesser där fler människor ska utnyttja minde grönt kräver just ett paradigmskifte – ett skifte från fokus på mängden grönt till ett fokus på dess kvalitet.
Här kan ett förbudmot gräs stimulera landskapsarkitekter till att utforska många nya typer av rumsbildningar och vistelseytor i planteringar, där ekologiska och designmässiga principer möts och där färg, strukturvariation och föränderlighet skapar identitet.
Självklart ska vi använda gräsmattan, men den ska användas kritiskt och inte som en enkel lösning när kreativiteten eller pengarna tar slut. I den förtätade staden är grönytor med mindre gräs nämligen mycket mer hållbara. Ett möte om grönytors roll för hållbar stadsutveckling var just anledningen att jag var i Bryssel.
Anders Busse Nielsen
Landskapsarkitekt och forskare vid Landskapsutveckling, LTJ-fakulteten, SLU i Alnarp
Barns rättigheter – våra skyldigheter
Anders Rasmusson lyfter fram forskning som visar på vikten av en god utemiljö för barns utveckling. Kunskap finns alltså men fortfarande saknas vuxnas engagemang.
Varför går det så långsamt?
Anders Rasmusson blickar tillbaka tjugo år och ser att mycket av den kunskap om ekosystemtjänster som efterfrågas idag fanns redan då. Varför är det så svårt att implementera den?
Social hållbarhet och fysisk miljö
På Moviums ledningsråds höstträff spanades det in i framtiden. En av frågorna rörde social hållbarhet och dess koppling till fysiska platser. Anders Rasmusson bjuder in till fortsatt diskussion.
Palmhus åt alla?
Anders Rasmusson frågar sig varför inglasade utomhusliknande miljöer blir allt vanligare.
Movium – SLU:s tankesmedja för hållbar stadsutveckling
De senaste åren har mycket förändrats hos Movium. Nu har bitarna fallit på plats och under maj lanserade vi Movium som SLU:s tankesmedja för hållbar stadsutveckling.
Hur ser framtidens stad ut?
Det är intressant att jämföra livsstilstrender med de städer vi utvecklar. Hur låter vi dessa trender influera vårt samhällsbyggande?
Slutet på oljan – när ökar städernas självförsörjning?
Per G Berg, professor i landskapsarkitektur, menar att ökad lokal produktion av mat och bränsle är nödvändig i en framtid anpassad efter ökade priser på den ändliga resursen fossilt bränsle. Hur anpassar vi våra städer efter detta kommande behov?
Tänk om man förbjöd landskapsarkitekter att använda gräs!
Ja, det skulle ju vara ett ordentligt paradigmskifte i både utformning och förvaltning av urbana grönytor.
Tharirtorget och den sociala ordningens makt
Under våren var Tharirtorget i Kairo scenplats för en revolution, samtidigt som den sociala ordningen upprätthölls av revolutionärerna själva.
Det finns inga städer!
Det finns inga städer, säger professorn i landskapsarkitektur där han sitter vid seminariebordet, mitt i diskussionen om hållbar stadsutveckling. Nähä?
Hållbar stadsbyggnad börjar med social hållbarhet
Tisdagen den 8 mars samlades tre riksdagsutskott för att diskutera hållbara städer.
Det är glädjande att riksdagen diskuterar grönområden. Det vittnar om tyngden i dessa frågor idag, och vilka möjligheter vi som arbetar med dem har när det handlar om att bidra till en bättre samhällsutveckling.
Däremot förbiser man de sociala dimensionerna i diskussionen. Det är upp till oss som jobbar med dessa frågor att väga ihop ekologiska, ekonomiska och sociala perspektiv för att skapa täta men levande städer där folk väljer att bo och leva.
0,6 – HUR BRA ÄR DET?
Planarbetet för bostadsområdet Norra Djurgårdsstaden är ambitiöst på ett sätt som man sällan ser. Med utgångspunkt i det omgivande landskapets naturvärden och kommande klimatförändringar satsar man på att göra allt rätt för framtiden. Men det verkar som man fokuserar medlen snarare än målen. Det gör modellen med grönytefaktor 0,6 godtycklig, skriver Tim Delshammar.