Staden är på allas läppar. För att projekt eller konferenser ska locka ska ordet stad ingå, gärna i kombination med värdeladdade ord som attraktiv eller utveckling, för att inte tala om det på gränsen till redan urvattnade ordet hållbar.

Staden, stadsborna och stadslivet hamnade i fokus på 1980-talet. Då började många politiker och planerare fråga sig hur de skulle kunna förvandla city, som man sa då, till ett mer mångfacetterat och levande stadsrum. Stadskärnan behövde vårdas, kom man fram till. Först och främst handlade det om att återvinna mark för stadskärnans besökare och ge plats åt annat än trafik. Sverige fick sin första gågata i Malmö 1985.

Men stadsliv uppstår inte bara för att man gör nya gator. En levande stadskärna ska vara både attraktiv och full av aktiviteter. Som en andra fas i stadsutvecklingen introducerades på nytt utsmyckning i form av blomsterarrangemang, och stadens medborgare lockades att befolka stadens offentliga rum via stadsfestivaler och andra mer eller mindre jippobetonade arrangemang.

Stadskärnan som mötesplats

I mitten av 1990-talet hade synen på stadskärnan som en mötesplats slagit igenom. En ny fas i stadsutvecklingen startar när man i slutet av förra seklet börjar prata om stadens identitet. Vad är det som är speciellt och särskilt här? Vad är medborgarna stolta över och vill visa upp för andra? Så ungefär resonerar insiktsfulla stadsplanerare, ty de vet att har man något sådant i sin stad, har man också lyckats göra staden till en del av medborgarnas identitet.

Foto: Titti Olsson

Sedan en tid tillbaka är stadsutvecklingen definitivt inne i sin fjärde fas: stora som små städer som vill någonting upptäcker en efter en att de vänt ryggen till det som en gång varit förutsättningen för att de ligger där de ligger; ett hav, en sjö, en älv, ett berg, en dal. Den sidan har blivit en baksida. Där har stadens industrier legat och bokstavligen skymt sikten och stängt medborgarna ute. Idag är det de allra mest eftertraktade områdena för stadsutveckling.

Illegala fiskare

Helsingborg är ett sådant exempel. I de södra delarna har de smutsiga industrierna legat, som försörjt resten av staden och gjort den rik. Idag är det just där staden ska växa. Några fiskare, som gång efter gång klippt sönder staketet i hamnen för att komma ner till vattnet och kunna fiska, som vid upprepade tillfällen envist begått en illegal handling, lyfts fram som en slags symbol för själva planeringsprocessen.

Det finns onekligen ett starkt samband mellan människa och vatten. Nu makar hamnen på sig och gör havet tillgängligt. Järnvägen byggs ner i en lång tunnel och stadens huvudgator förlängs. Ett blå-grönt stråk är ryggraden i den nya stadsdelen, där allt ska planeras i dialog med medborgarna och växa fram långsamt – och där skönjer man ett kliv in i nästa stadsutvecklingsfas.

Respektera medborgarna

Än så länge är det mycket prat i presentationerna av H+ , som projektet i Helsingborg kallas. Men det finns hoppfulla inslag i visionen om planeringsprocessen, som att man inte har bestämt något slutdatum och att man törs lämna platser oplanerade för att se vad som uppstår i form av aktiviteter och händelser på olika platser innan man bestämmer vad det ska bli där.

Det är sunt. Det är sann respekt för medborgarna.

Ofta är visioner vackrare än verkligheten. Men det är så här stora som små städer resonerar just nu kring sina planeringsprocesser. Det finns inget val längre; både naturen och människorna måste respekteras när städer ska växa.

Titti Olsson,

Movium